Lantligt

Land kontra stad. Reykjavik, för att ta öns mesta metropol, har ett nattliv och puls efter kl 23 som givit stan epitetet Lilla New York. Här fattas intet. Å andra sidan finns ett slags lugn, åtminstone under dygnets ljusa timmar, men framför allt finns tillgängligheten. Människor jag möter är vänliga. Tar sig tid. Stadslivet är både och. De ständigt närvarande bergen och havshorisonten skapar dessutom en stark illusion av frugalt liv och leverne.

Mest påtagligt är att det storslaget lantliga väntar alldeles runt hörnet.

När jag ger mig ut på landet, för att inte tala om den vildmark som väntar några backkrön eller vägkrökar bort, möts jag av en stillhet och tystnad som nästan tar andan ur en. Sömniga små byar passeras på halvminuten, och sen ännu ett svartbrännt lavafält eller en glittrande havsvik. Skogen decimeras mestadels till små lövruskor eller enstaka granplantage. Landskapet tycks relativt oanfrätt av reklambudskap och turistfällor. Fårhjordar betar obekymrat på betänkliga sluttningar. Här och var syns hästar i närheten av en hukande, vitmålad gård. Bakom byggningen finns inte sällan en stuprät bergsvägg med märkliga mönster som ristade i sten. Landskapet är mäktigt och mångskiftande. En storskalig fresk målas upp i dämpade nyanser med signalfärger i form av den giftgröna lavamossan, ett lila tak eller det chockrosa uthuset jag just passerar men inte fotograferar.
___________________________________________
Bilder: 1. Krýsuvik 2. Kyrkogården i Vogar. 3. Byns handarbete. 4. Naivist ställer ut. 5. Grótta, land och stad strålar samman 6. Gullfoss

Sequenses - Real Time Art

I kväll, fredagen 30 oktober, startar fjärde årgången av Sequenses-Real Time Art Festival i Reykjavik. Även om årets variant är nedbantad av ekonomiska skäl, bjuder ändå veckan på ett digert program då den multifunktionella kulturscenen visas upp. Film, installationer, teater, dans, happenings, animationer... allt verkar möjligt. Årets tema är Vaudeville - den lätt ekivoka underhållning som utvecklades i början av 1900-talet. Sen dess har ju varietéidiomet används inte minst inom popkulturen. Men undran kvarstår ändå: Hur appliceras den folkliga, svettiga vauduvillen på dagens artister och delvis nya, nutida uttryck? Det återstår att se.

Ett sextiotal inslag ska man hinna med under veckan, från dagliga paneldebatter och seminarier i Nordens Hus, till cross over-kultur och installationer i Reykjaviks konstmuseum och på små gallerier.

Vid invigningen spelades Tadskegglingar, ungefär Skäggfjunisar, av Magnús Pálsson, Islands grand old man inom spjutspetskulturen sedan snart sextio år. 40 pers medverkande i en lekfullt fågelperformance med bärande inslag på temat Njals saga, synd bara att vissa sekvenser var för utdragna. Där fanns både dynamik och ett befriande humoristiskt anslag, ibland kanske på gränsen till det studentikosa. Det var lättsamt, frågan är om det också var lättviktigt?

Utomhus visades en videoinstallation av Sigurdur Gudjonsson på en stor husvägg mitt i stan. Förbipasserande bilister måste ha skrämts rejält av den maniske roboten uppblåst i jätteformat som marscherade till Rammsteins musik. I all sin monotoni var det ändå kvällens klo. Oväntat, smått spöklikt med stadens husfasader och gatutrafiken som kulisser och medspelare. Jag blir inspirerande osäker. En vit halsduk som svajar högt uppe på en trädgren och en teve som kastar ett spöklikt, blåaktigt sken från ett i övrigt mörkt fönster på andra sidan gatan, tillhör detta också festivalprogrammet? Kvällen avslutades med Performance Party på House of Idea, universitetets hus för nya idéer nere i hamnen. Mycket trevligt och generöst, men kanske mer ett glatt mingel än party & performance. Inget fel i det, egentligen. Tvärsom. Fortsättning följer! Festivalen pågår till 7 november.
_____________________________________
Bilder: 1 och 2. Tadskegglingar av Magnús Pálsson
3. Videoinstallation av Sigurdur Gudjónsson

Islandshästar

I går såg jag en äkta snyftare i Kastljós, magasinprogrammet i teve. En story hämtad direkt ur levande livet. En framgångsrik hästkarl hade i flera år tränat sin extremt löftesrika islandshäst. Efter att ha vunnit allt som fanns att tävla om på ön, ställdes han inför sitt svåra beslut. Skulle han lägga locket på vad nya utmaningar beträffar, eller skulle han ta hästen till Europa och det årliga Världsmästerskapet för islandshästar, medveten om att hästen i så fall aldrig kunde återvända? Islandshästar får, utan undantag, aldrig komma tillbaka på grund av smittorisken, det är sorgligt men sant. Och dessvärre helt nödvändigt. Islands tusenåriga isolering har gjort landet extremt känsligt för smitta på djur. Bakterier och mikroorganismer som förs in, kan få oanade, tragiska konsekvenser.

Mannen tog hästen till Holland, och den samspelta duon gjorde ingen besviken. De levererade med besked! Tillsammans vann de två världsmästerskap på raken. Nu sörjer han hästen som han så småningom var tvungen att sälja. "Jag är tveksam om mitt beslut var rätt", säger han, en stor, stark isländsk hästkarl med grötig röst och tårar i ögonen. Han kunde ha struntat i att jaga fame i Holland, skyll dig själv, tänker jag först. Men allt eftersom intervjun rullar på, börjar jag tycka synd om mannen. Och hästen. Hästmannen står ju där och visar känslor, naket och utan blygsel. Han tycks uppriktigt sorgsen. Hästen hade blivit något betydligt större än ett alldagligt kreatur eller en cashmaskin, om den nu någonsin varit det. Storyn är gripande. Det är bra teve. Ett av de där sällsynta tillfällena när verkligheten och mänskliga känslor bränner rakt genom teveskärmen.

Svenska fiskare som vill använda egna spön på Island behöver inte vara ledsna, men innan de får fiska lax måste de visa intyg om decinficering från Anticimex. Samma sak gäller jägarna. Det hjälper inte om du så heter prins Charles eller Carl Gustaf. Och de stackars islandshästarna då... När jag färdas över de isländska slätterna där hästarna utgör en naturlig, integrerad del av landskapet, tänker jag ibland på deras olyckssystrar och bröder i exil. Hemma i Sörmland talade Sigrún, min isländska sambo, vid något tillfälle på sitt hemspråk till några islandshästar. Vet inte om det var ren inbillning, men jag såg tydligt hur djuren spetsade öronen och lyssnade. Intensivt. Om jag tillägger att de också nickade sorgmodigt, har jag nog gått för långt i mitt berättande.

Det sa bara klick...

En utställning av mästarfotografen André Kertéz (1894 - 1985) visas just nu i Ljósmyndasafn Reykjavikur, fotografimuséet i Stadsbiblioteket. Under takåsarna nere vid hamnen exponeras hans parisbilder från 1925 och ett tiotal år framåt, samt några senare fotografier från New York. Kertéz hade en unik förmåga att fånga poesin och det absurda i vardagen. De intuitiva bilderna speglar livet i mjuka dagrar, i en nyansrikedom som tycks ha gått förlorad i vår digitala tillvaro. Bilderna berättas i dåtid men förmedlar nutid. Trots alla attribut för tidsbestämning som finns till hands, står tiden nära nog stilla. Uttrycket blir tidlöst och lätt att ta till sig.

Kertéz kanske mest kända bild Meudon 1928, av fotokonnäsörer hyllad som den ultimata gatubilden, ingår i den lilla, angelägna utställningen. Kertéz hade ganska nyligen flyttat till Paris, och nu promenerade han omkring på gatorna med sin Leica, en för tiden oerhört avancerad och nyskapande kamera, bl a hade de gamla fotoplåtarna ersatts av filmrullen vilket innebar helt nya möjligheter. Han strosade gata upp och gata ner, precis som han tidigare promenerat hemma i Budapest. Och så småningom kom att göra i New York. Intuitivt och nyfiket hittade han sina motiv. André Kertéz kallas för den första gatufotografen och den första bildjournalisten. En av världens främsta inom facket. Men hans bilder är förstås större än all världens fotoetiketter.

Som så mycket annat se & hörvärt i Reykjavik är det fri entré. Utställningen pågår till 17 januari 2010, och jag har varit där två gånger redan. Det blir nog ytterligare en visit framöver. Bilderna är starkt magnetiska.

Hej tomtegubbar!

Julhysterin startar allt tidigare i Gnesta såväl som i Bromölla och Stockholm kan jag tro. I Reykjavik sägs dansen kring den heliga Tomten, Granen och Klapparna ta sig, om möjligt, ännu vildare uttryck. Islänningen lär vara en baddare på att fira jul! I de ekonomiska åtstramningarnas tid kanske man ändå blir mer benägen att hålla högtidlighållandet av Jesu födelse på en rimlig köpnivå. Lite mindre kommers och dessto mer eftertanke och reflektion vore en gudagåva för västerlandet.

Emellertid ser jag tecken på att julen i Reykjavik blir lika galen som vanligt.

På Laugavegur, den stora affärsgatan, finns sedan många år en inarbetad julshop, öppen året runt, precis som i New York och andra världsmetropoler. Kring shoppen iakttas en accelererande aktivitet. Tidningarna har i flera veckor haft stora helsidesannonser på temat Jul, och de mer blygsamma radannonserna erbjuder levande dragspelare med jullåtar på spellistan. På Island tycks musiker tycka det är OK att ta på sig tomtedräkten och spela Hej tomtegubbar på matmarknader och julfester, något som en svensk spelman med självaktning skyr till varje pris. Kanske musikerskrået här är befriat från dylik snobbism, jobb som jobb på den lilla och dessutom krympande marknaden, tycks man mena.

I ett och annat fönster hänger redan juldekorationerna, pyntandet ökar dag för dag, och i går ställde grannen ut sin tända gran på balkongen. En påtänd julgran redan i slutet av oktober! Politikerna i Reykjavik har dessutom frikostigt tillkännagivit att de offentliga juldekorationerna kommer att tändas extra tidigt i år. Detta för att skapa ljus i det ekonomiska mörker som landet befinner sig i. Lätta på trycket s a s. Och si, när jag promenerar neråt stadshuset, lyser redan de små lövruskorna på Sóleyargata muntert! Framåt kvällningen är också julbelysningen på Laugarvegur fixad. Det är fint, rent av strålande, men det behövs nog betydligt mer kraftfulla insatser för att lösa det ekonomiska tungsinnet i landet.

Det här blir mitt sista och enda inslag om julen på Island. Hej tomtegubbar!

Säl, sol och vatten

Trots trafiken och alla monstruösa stadsjeepar som rullar på gatorna, känns luften i Reykjavik frisk och ren. Men det är den nog inte, det kanske bara är den saltstänkta havsbrisen som för mig bakom ljuset. Å andra sidan behöver jag inte färdas långt för att få mer genuin kontakt med Moder Natur. Med bil kommer jag till vildaste vildmarken på en kvart. Nöjer jag mig med att endast använda fötterna, promenerar jag i stället runt stadsdelen Seltjarnarnes, alldeles in på stadskärnan. Inget dåligt alternativ för en syrerik promenad i närmiljö.

Det är vindstilla med klar sikt över vattnet. Här och där syns stillastående, flaxande skarvar. Arten har för litet fett under vingarna och flaxandet hjälper till att återställa balansen, berättar en skolflicka som cyklar förbi. Först följer jag strandlinjen till Grótta, en pytteö med fyrtorn och allt. Men man måste ha koll på ebb och flod. Ön är ett litet paradis, nästan mitt i stan, men njuter man för länge av vattenspeglingar och fågelliv, övergår ebb till flod med risk att bli akterseglad. Med lite tur kanske en fiskare förbarmar sig och skeppar dig tillbaka! Från Grótta tar jag mig ut till Sudurnes. På vägen stoppas jag av en man. Han tar mig vänligt i armen och pekar mot vattnet. En bit ut ligger en säl i solen, ett bamsigt exemplar. Området heter ju Seltjarnarnes, Sälsjöviken, och här får jag det levande beviset på ortsnamnets genuinitet. Men ändå. En livs levande säl nästan mitt i stan... Dessvärre fixar inte min Nikon att zooma in motivet tillräckligt tydligt. Tidigare i år lyckades jag fotografera en vild, och enligt befolkningen, spritt språngandes galen elefant i södra Indien. I närbild. Nu misslyckas jag med att komma nära en vild, men snäll, knubbig säl. Attans klanteri!

Apropå kameror. Längst ut på udden finns ett av stans mer fotograferade motiv, engelsmännens lilla värn för ljusspårning av ubåtar under andra världskriget. Här stod några stackars små gubbar och försökte hålla koll på att inte hela tyska ubåtsflottan smög genom viken för att ta sig in i Reykjaviks hamn. Jisses! Tur att det gick som det gick! På udden har också Seltjarnarnes golfklubb en ansenlig bit mark. Självklart måste även golfare få hålla hus någonstans, men varför ligger banorna nästan alltid på jungfrulig mark? Jag slår mig ner på den bastanta skiljemuren vid havskanten och njuter av min termos med kaffe. Plötsligt kommer en golfboll studsande över stenbumlingarna helt nära rastplatsen. En vaktkur vid havet, irrande spårljus och en ettrigt studsande golfboll ryms i den kappsäck som historien just gläntar på. Och en bamsig, liten säl.

Tillbaka i stadskärnan följer jag Sudurströnd via Nesvegur till Aegissida, kallad Kärleksstigen för alla svärmande par under sommarmånaderna. Sida vid sida med de grandiosa tudorhusen på gatan, finns några gamla fina fiskeskjul i korrugerad, rostig plåt bevarade. Vilken härligt livgivande kontrast! Här fanns en gång ett roddläge som fortfarande används sommartid. Stället är vackert i all sin avskalade enkelhet. En skönhet som förstärks av originella, egensinniga små skulpturer i området. Som grädde på moset går den bleka solen just ner vid horisonten. Det mörknar. Luften känns plötsligt rå och fuktig. Kylan kryper innanför kragen.
__________________________________________
Bilderna: Skarvfamilj vid strandkanten, skarvsolo på hög nivå, solnedgång vid Kärleksstigen, fiskskulptur på gångvägen vid roddläget, vaktkuren

McDonalds.is gone!

Den 1 november, nu på lördag, flyttar Ronald McDonald från Island. McDonald´s är inte särskilt gammalt på ön, det första stället kom i gång 1993, och nu lägger man ner verksamheten på öns tre restauranger, rapporterar RÚV Sjónvarp, den isländska televisionen. Anledningen till nedläggningen är de ökade kostnaderna för råvaror och halvfabrikat som flygs in från USA. Den isländska kronans våldsamma fall under det senaste året, har gjort hamburgeriet mindre lönsamt. McDonald´s koncept är fixat och färdigt och tillåter varken improvisationer eller inhemska inovationer. Annars skulle väl en fårburgare sitta perfekt?

Men lugn alla vänner av Fast Food. Den goda isländska fårkorven från SS-slakteriet och speciellt den förädlade variant som erbjuds på Stans Bästa, korvmacken vid hamnen i Reykjavik (kolla blogg från 9 september), finns som tur kvar. Inget dåligt alternativ! För övrigt tycker jag nog, om jag nu ska uttrycka mig diplomatiskt försiktigt, att förlusten av McDonald´s inte är den värsta katastrofen i krisens Island. Inget ont som inte har något gott med sig.

Men killen där på korvreklamen ger mig creeps. Nej, bilden är inte från 1941. Får jag be om en fiskburgare, tack!

Ord och inga visor

Fréttabladid är Islands mest lästa tidning, ett reklamfinasierat gammelmedia med relativt substantiell redaktionell text. I huset där jag bor ligger en färsk bunt vid entrén varje morgon. Men det gäller att sno sig, vaknar jag sent är samtliga tidningar väck.

I dagens Fréttabladid läser jag, läser och läser förresten, snarast anar jag med Sigrúns hjälp att i artikeln om ut och invandring redovisas de 7000 islänningar som lämnat landet hittills i år. Man räknar med att siffran vid årets slut kommer att landa på 9000. Av utvandrarna hamnar de flesta inom Norden. 1000 islänningar har till exempel flyttat till Norge i år. Av dessa lämnar 25 % ekonomisk kollaps, obetalda lån och skulder bakom sig. Utvandringen tycks dock hålla sig på samma nivå som 2008, men andelen utvandrare födda i landet har ökat från 36 till 50 %.

4000 har hittills invandrat i år, varav 2500 med utländsk härkomst. Schengenavtalet och den fria rörliga arbetsmarknaden gör att en skicklig polsk murare tar sig till ön, samtidigt som en nyutbildad isländsk beteendevetare får jobb i Danmark. Siffrorna ska ses mot Islands totala befolkning på 310 000 innevånare.

Jag stakar och stavar mig vidare i Fréttabladid. Det känns nästan som att börja i första klass i småskolan igen.

Isländska skyltar: 8

Rådgjafarstofa um fjármál heimilanna (Rådgivningsbyrå för familjeekonomin). På Hverfisgata i Reykjavik hittar jag den här butiken. Den öppnar i dag, måndag. Nyss låg här en exklusiv modebutik. Klädhuset klappar ihop och de goda ekoråden flyttar in, ser ut som en tanke på krisens Island. Skyltens design och färgsättning påminner mig om sommar, bekymmerfria dagar med paraplydrinkar i gassande solsken. Också en tanke?

Mitt eget Blue Hawaii

Apropå paraplydrinkar. Du måste absolut besöka Blå Lagunen, fick jag höra gång på gång av entusistiska landsmän inför resan till Island. Lagunen tycks för många vara närmast synonymt med Island, men det är väl ändå en grym undervärdering av vad ön erbjuder i övrigt. Men visst, Blå Lagunen är ett av landets unika, mest iögonfallande och utnyttade turistmål. Så jag åkte förstås dit.

Och Blå Lagunen är fin. Väldigt fin. Själva konceptet är till och med lysande, en våt dröm för en marknadsförare av turism & upplevelser. Lavafältens varma källor förser det närbelägna varmvattenverket med vatten, och överskottsvärmen investeras i Blå Lagunen med kringliggande aktiviteter. Det fosforrika vattnet färgar tillsammans med över 200 olika mikroorganismer vattnet turkosblå i en bassäng som konstant håller 37 - 39 grader. Men anläggningens exceptionella framgång handlar inte bara om turkosblått, behagligt varmt vatten. De blekgröna algerna och kiselleran lär också ha bevisad renande effekt på hud, kropp och själ. Inget liknande finns i hela världen. Jo, jag vet att man på Gotland försökt skapa en blå lagun i ett gammalt nedlagt kalkbrott, men i det här sammanhanget är det närmast som en fis i världsrymden.

Den enkla, ursprungliga anläggningen har förstås genomgått en rejäl produktutveckling genom åren. Vid lagunens strand, eller åtminstone dess omedelbara närhet, finns numera ett komplett hälso, rekreations och upplevelsesamhälle. Spa, hud och skönhetsbehandlingar, hotell, gym, konferensanläggning, shop med designade varor av eget märke samt Lava, en trevlig restaurang med koll över lagunens blå, ångande vatten. Allt i sober och mycket smakfull design. Några paraplydrinkar ser jag inte. Blå Lagunen är absolut värd en resa, tänker jag samtidigt som jag jag gnolar på Povel Ramels gamla 50-talshitt Mitt eget Blue Hawaii (förväxla nu inte den med Vikingarnas sentida, smärtsamt töntiga version), och rattar bilen tillbaka mot Reykjavik över de fascinerande svartbrända lavafälten. Ständigt dessa våldsamma kontraster!

Om jag badade? Nej, men jag kommer tillbaka. Tar gärna ett dopp under ymnigt snöfall i december eller januari. Lär vara den ultimata perioden för ett dopp i grytan.

Gatans poesi

På Austurstraeti mitt i Reykjavik träffar jag författaren Bjarni Bernadur. Han står och säljer sin självbiografi samt diktsamlingen Nattens förvirring. "En hippiebok om total galenskap, själsligt mörker men också optimism", enligt en tidningsrecension. Själv säger han att hans eget, hårda liv gör att böckerna kallas LSD-litteratur. Bjarni är också målare i en espressionistisk anda besläktad med Erland Cullbergs konst. Absolut ingen ointressant dussinpoet eller målarkludd, tvärtom, men märkt av ett skoningslöst liv och leverne. Nu står han i den accelererande fredagskommersen och försöker kränga sina böcker. Jag frågar om det är OK att fotografera och skriva några rader. Han nickar långsamt, jakande.

Kollar man det som skrivits om honom, överskuggar levnadsteckningen, eller rättare sagt delar av hans liv, själva konsten. Det känns kanske orättvist, men författaren återkommer också själv till sitt nattsvarta liv, gång på gång. Har ett beroendeförhållande till hur det blev, liksom han en gång satt fast i tunga droger. Mångårigt missbruk, psykisk sjukdom och ett fruktansvärt, oförklarligt begånget mord, jag känner mig alldeles frostbiten när allt detta visas upp i svarta, tryckta bokstäver på vitt, oskuldsfullt papper. En konst som knappast saluförs av den stora bokhandelskedjan eller hittas i hyllan på stadsbiblioteket. Den presenteras med en nödvändighet, som också har symbolvärde, direkt på gatan. En asfaltens poesi för överlevnad, förståelse och försoning. Det är stort nog.

Genom själens småskaliga glugg

skickas en gnista genom skymningen

Med förnyad kraft reser jag mig ur askan

(Ur en dikt av Bjarni Bernardur i fri översättning)

Isländska skyltar: 7

Här finns det lava! En överpedagogisk skylt som pekar ut lavafälten för oss vilsna, osäkra turister? Nej, en restaurang vid Blå Lagunen.

Hederlig talteater, eller?

Stadsteatern och Nationalteatern heter de två statligt och kommunalt stödda teatrarna i Reykjavik. Båda är drabbade av kraftiga nedskärningar och ökade lönsamhetskrav. I det stränga ekonomiska klimatet har fotfolket, de fria teatergrupperna, det ännu tuffare, om de överhuvudtaget finns kvar. Isländska konstnärer är å andra sidan vana att ha många och olika jobb. Att kämpa. Landet är litet och trots Islands internationella framgångar på kulturområdet, är möjligheterna att leva på konstutövandet begränsat för de flesta. Å andra sidan är det ingen skam för en isländsk artist att deltidsjobba som chaufför eller teletekniker vid sidan av sin konst. Det är mycket vanligt. Jobba häcken av sig verkar dessutom vara en väsentlig del av det isländska kynnet. Men kulturarbetarnas livscykel är mer tungtrampad nu.

I går begav jag mig till Nationalteaterns lilla scen för premiären på Völva, sagan om jordens uppgång, undergång och pånyttfödelse. Inget direkt uppåttjack precis, men texten har aktualitet i vad som händer här och nu. Manuset bygger på Völuspá (Völvans spådom) ur Eddan omtolkad till nutida språkdräkt av Tórarinn Eldjárn. Projektet är ett samarbete mellan frilansande teaterarbetare och Nationalteatern.

Skådespelerskan Pálina Jónsdóttir rör sig obehindrat mellan de 27 bildskärmarna som vilar i luftrummet ovanför scengolvet. En sierska som glider ut och in i skuggvärldar och disiga dagrar. Redan i entrén möts jag av ett effektfullt, sparsmakat dovt mullrande, publikgradängen vibrerar, sjunger sin egen klagosång. Undergången känns nära och långt bort. Monologen flödar som en ymnig rännil mellan skärmarnas imaginära grafiska mönster och sierskans egen skuggtillvaro.

Låt mig slå fast att jag ganska ofta upplevt teater på ett fullständigt främmande språk. Sovjetunionens statliga ungdomsteater bländade mig vid Teaterfestivalen i Narva. Théatre Soleil gjorde ett outplånligt intryck vid en föreställning i Paris utkanter. På Internationella Teaterfestivalen i Tammerfors såg jag inspirerande holländsk scenkonst på originalspråket. Det finns fler goda exempel. Det som förlorades i text och dialog, vann jag kanske i en större öppenhet för stämningar, ljud, ljus, scenbild och det som sägs mellan raderna, själva kontexten. Vill påstå att det finns en hel del att hämta där!

Föreställningen på Nationalteatern gör mig mer osäker. Tyckte nog att spelarten var ouppdaterad, om uttrycket tillåts i sammanhanget, ja lite väl högstämd. En monolog med för stort M. Ok, ett klassiskt ödesmättat drama spelas upp, men texten är transformerad till nutid och scenografin med dataskärmar och animationer är i balans med detta. Varför då denna Teaaater? Textstarka Pálina Jónsdóttir kan sin läxa, men budskapet bäddas in i ett plaskigt reverb och ett mässande som skapar avstånd, varför? Har jag missat något? Förutom texten då.

Precis innan föreställningen tar sin början, gör Islands president effektfull entré och publiken reser sig mangrannt och resolut. Det ger mig kvällens mesta bryderi. Går det till så hemma också? Borde kanske veta, men är tyvärr helt okunnig. Om kungen & Silvia eller Reinfeldt skulle gå på Dramatens lilla scen (det händer dessvärre sällan eller aldrig), reser sig då publiken? Det måste jag kolla upp! Ett minne på temat dyker upp. På Barnteaterfestivalen i Kuusankoski upptäcker jag plötsligt att Finlands president Tarja Kaarina Halonen sitter nästan bredvid mig. Obemärkt har hon smitit in i salongen, och nu sitter Muminmamman själv och skrattar hjärtligt tillsammans med barnen i publiken. Själv skrattar jag också, fast dialogen är på finska.

Spökstaden

Island är en av få länder som aldrig haft en försvarsmakt. Det innebar att Island stod vidöppet och sårbart vid andra världskrigets utbrott. Landet var bara några futtiga dagar från att invaderas av nazi-Tyskland. Engelsmännen hann dock före och upprättade en bas på ön, men mönstrade av vid krigsslutet. 1949 var Island en av de länder som bildade NATO. Det innebar bl a att USA fick tillåtelse att bygga en flygbas på ön. Redan 1946 hade man fått tillstånd att flyga från Island. Spänningarna mellan öst och väst började bli kännbara. Det kalla kriget eskalerade och Islands strategiska läge kom att utveckla den amerikanska förläggningen i Keflavik till Prio Ett.

En jättestad med många tusen soldater blev resultatet. En sluten stad som skyddades av taggtrådsstängsel, ett samhälle förborgat för alla islänningar, utom de som fick arbete där. De flesta islänningar var positiva till arrangemanget, men många var också emot. "Island ut ur NATO. Basen bort!" skallade ropen på Reykjaviks gator.

Amerikanarna, kaninn som de kallades, en förkortning av amerikaninn, kom att påverka livet på ön. Livstilen och inte minst basens radiostation som pumpade ut den nyaste, annars otillgängliga, populärmusiken, gjorde avtryck. Alla unga rattade in Kaninn som stationen kallades i folkmun, och amerikaner på permission i Reykjavik var populära hos vissa isländskor. I början av den här perioden var Island fortfarande ett ganska outvecklat och isolerat fiske och jordbrukssamhälle. Först var det britternas pengar och arbetstillfällen som slungade Island in i den nya tiden. När USA tog över fortsatte utvecklingen i katapulkfart. Kaninn, flygbasen, radiostationen, teveprogrammen (fanns bara på basen) och de tuggummituggande jänkarna på permission i huvudstaden, kom att förkroppsliga allt det nya, symbolisera framtiden och välståndet. Även om känslorna hos islänningarna var blandade.

För många av soldaterna var kommenderingen till Island rena rama döden. Mest skrämmande var att skickas i Vietnam, därifrån kom man ofta hem i en svart säck. Näst värst var Keflavik, där dog man istället av tristess och den mördande tillvaron på de svartbrända lavafälten, så gick snacket på 1960-talet. Basen kom med tiden, allt eftersom den positiva utvecklingen i östblocket fortskred, att förlora i strategiskt intresse, men verksamheten fanns kvar ända till 2006. Plötsligt kom en not från USAs försvarsdepartement att basen skulle läggas ner. Det blev ett ramaskri från öns högerkrafter. Markhyran och arbetstillfällena var ju en väsentlig del i den isländska ekonomin. Men nedläggningen var ett faktum. Kaninn försvann.

Tre år efter nedläggningen står basen fortfarande tom. Inte riktigt förstås. Av över 2000 lägenheter är 700 tillfälligt uthyrda till studenter vid universitetet. De lockas till basen genom att hyran är över 50 % billigare än i Reykjavik. Fritt bredband och gratis resor ingår. En del företag har också hittat hit, men när jag besöker basen verkar området spöklikt tomt och ödsligt. Som efter The Big Bang. Så småningom ser jag en kvinna komma stretande i blåsten över fälten. Hon jobbar i ett teknikföretag inhyst i en av barackerna. "Det här är rena spökstan", säger hon. "Här finns ingenting! Knappast en liten kiosk ens." En grupp arbetar dock på att etablera nya verksamheter. Hälso och friskvård, utbildning, konstnärliga projekt, ny teknik och miljövård står på agendan. Men på krisens Island behövs, mer än någonsin, utländsk kapital för att realisera planerna. Så, vem vill köpa en flygbas, stor som halva Gnesta? Det brådskar. Hus mår som bekant inte bra av att stå tomma och outnyttjade.

Kaninn lämnade ön för tre år sedan, men den amerikanska radiostationen har återuppstått. Kaninn fm 91,9 sänder amerikansk pop dygnet runt. Snacka om nostalgiskt retrorus!

Sjöflyg?

På ytterväggen till en jättelik lokal på den nedlagda amerikanska flygbasen i Keflavik sitter det här fotografiet uppblåst till 3 x 2 meter. Platsen är det gamla markententeriet (matsal på soldatspråk). En securitasvakt som passerar säger att lokalen ibland används som pub och disco. Jättebilden utgör reklam för ödehaket. Men det är något som inte stämmer. Eller är jag ute och cyklar? Keflavik var ju en flygbas! Något som de här glada sjömännen bestämt förnekar.

Isländska skyltar: 6

Alkemistinn (alkemisten). Skylten sitter på fasaden till en jättelik arbetslokal utanför Keflavik. Inga fönster. Liten, hemlig entré. Vad pågår egentligen därinne? Jag rycker i dörrhandtaget både en, två och fyra gånger, men dörren är och förblir låst.

Akranes, onsdag e m.

Akranes ligger på andra sidan Faxaflói, havsviken utanför Reykjavik. Från huvudstaden kan jag ana bebyggelsen långt där borta på andra sidan vattnet. Akranes som hägring, ett Atlantis uppstiget ur havsdjupen. Förr tog resan, med bil runt hela viken eller med bilfärja, evigheter. Sedan elva år finns Hvalfjördurtunneln, en biltunnel under vattnet, 5762 meter lång och hela 165 meter djup. När jag färdas genom havsdjupen slår det lock för öronen. Resan går i ett nafs, eller åtminstone på 50 minuter. Själva tunneltrippen kostar 44 svenska kronor, enkel biljett.

Akranes visar sig vara en något sömnig småstad med en dominerande, och dessvärre nedläggningshotad cementfabrik mitt i city. Här finns också Islands främsta fotbollslag om man ska tro gubben på det lilla torget, han uttalar sig mer än gärna i saken. Turister är inte vanliga, åtminstone inte så här års. När jag stannar till för att vila apostlahästarna på gatan utanför den lilla hundraåriga träkyrkan, kommer genast en vänlig dam springandes från församlingshemmet bredvid för en privatvisning av helgedomen.

Här finns förstås såväl hamn som båtvarv och fiskfabrik. Vid kajen tronar fiskenäten i skulpturala formationer. Färjan som en gång gick mellan Reykjavik och Akranes är dock sedan länge indragen. Den mest spektakulära tillgången är Langisandur, den generösa stranden med finkornig, ljus sand, mitt i stan. Nästan som på Mallis eller Kanarieöarna! Och unikt för Island. Dessvärre blir ju vattnet aldrig tillräckligt varmt för utomhusbad. Vid ebb och hyfsat väder förvandlas den mjuka, inbjudande havsbotten istället till stadens promenadstråk. Havet i motljus, en och annan liten figur i rörelse nära vattenlinjen och en båt som tuffar in i hamnen. Det känns kontinentalt. Är jag i Akranes eller på Ibiza?

Fågelskådning

Tittade in på Svartir svanir (Svarta svanar), en utställning på galleri Kling & Bang. Den lilla, internationellt uppmärksammade konsthallen ligger några kvarter från bostaden och jag går ofta förbi. Vet inte om det är mitt konsttörstande lillfinger eller utställningens titel som lockar. Svarta svanar - möjligen spelar rubriken en viss roll. Har en gång i världen spelat in en platta med just den titeln. Svarta svanar känns lite familjärt, som att träffa en gammal kompis på gatan, en polare man inte sett på 15 år. Kanske har man inte så mycket gemensamt längre, men slinker ändå med hem på kvällsmacka, öl och lite eftersnack.

Annars kan svarta svanar vara en metafor för oväntade tillfällen, unika sammanträffanden eller en objuden gäst. Vet inte om dessa uttydningar låter sig appliceras på mitt spontanbesök på den sparsmakade utställningen, där kollektivet The Icelandic Love Corporation ställer ut installationer och visar animerad film.

Verken tillkom under gruppens arbete i Kanada vid tiden för den isländska krisens utbrott. Det är konceptkonst. Ett tält med stora, ofödda, knappt skönjbara fågelägg. En skadskjuten isbjörn i trärelief. En osittbar bänk med spikar och trådar som påminner om en knypplingbräda. I fokus vaggar en stor, svart svan tillverkad av svarta nylonstrumpor och silvertråd. Bredvid ligger ett fågelägg klätt i svart flor med ett silversmycke som appelerar till den kvinnliga isländska nationaldräktens huvudbonad. En mor som vakar över sitt ofödda barn. Jag vet inte om den vackra, ensamma fågeln är nedstämd eller trotsig, mest tycks det vila en stilla sorg i henne.

Den svarta svanen stammar från Tasmanien, är sällsynt här och dessvärre inte sällan oönskad. Som om fågeln, just på grund av den sällsynta svarta täckningen, förebådar olycka och förknippas med negativa asociationer. Utställningens gungande svan verkar hur som helst betydligt mer dämpad än sina vitfjädrade artfränder i den stora ankdammen som omsluter stadens stadshus och dess politiker. Kanske den svarta svanen har något att berätta för dem?

Vissa kulturuppdrag ställer frågor och lämnar obesvarade tomrum. Somligt fastnar, eller dröjer sig åtminstone kvar. Den svarta svanens glänsande fjäderskrud, konstfullt förfärdigad av otaliga nylonstrumpor, biter sig fast med näbb och klor. Fråga mig för guds skull inte varför.

Förundring

Efter en månad i bloggträsket och hela 4000 besökare måste frågan ställas. Var kommer ni alla från? Och vart är ni på väg? Min ursprungliga tanke med bloggandet var att beskriva mötet med Island för barn, barnbarn, släktingar, kompisar, bekanta och kollegor. De närmast sörjande, helt enkelt. Uppenbarligen har många andra hittat hit. Det känns roligt och inspirerande att försöka dela med sig av allt som händer här till så många. Island är värd en mässa.

Kanske är du rent av själv på väg hit? För egen del dröjde besöket i sextiosju år. Det behöver ju inte gälla andra, det finns ingen automatik i detta.
__________________________________________
Bilden: Bloggaren med en 1500 år gammal (!) isklump i famn. Glaciärbumlingen fiskades upp ur Jökulsárlón på östkusten. Läs mer i tidigare blogg (23 september) om den fascinerande glaciärsjön och det malaysiska brudpar jag delade båt med. Allt, precis allt tycks kunna hända på Island!

Lille Skutt i Katlagrottan

Efter att ha häckat i dagar på klubbar & pubar, får jag en stark längtan att sträcka ut över brända lavafält och längs varma, upprymda vattenflöden. Känna naturkrafterna, havsvindarna och lukten av tång. Och nog blir jag bönhörd! Färden går mot Reykjanesskagen i landets sydvästligaste hörn. Vägen kantas av stora, brända lavafält med avbrott för små fiskebyar, som sparsmakade pärlor på ett svart, hemlighetsfullt band. Lavan, i giftgrönt mossigt omslag, lyser. Högerut hägrar havet.

Vid Gardur längst ut på näset, öppnar sig landskapet för att förbereda resenären på nya spelregler. Vid havshorisonten skymtar det väldiga Snaefellsjökull, Islands Fujiama, vit, konformad och onåbar. Glaciären beskrivs i Jules Vernes roman Resan till jordens medelpunkt, trots att författaren aldrig besökte platsen och kanske inte ens kände till den.

Det är ebb. Vid fyren finns ett litet museum sammanställt av en gammal man som samlar på allt, från uttjänta läderfotbollar till traktorer och uråldriga radioapparater. Kärnan i den välskötta samlingen är ortens marinhistoria. Det som saknas i struktur och urvalsprinciper, vinns med råge genom den smittande entusiasm som samlingen andas. Här samsas högt och lågt. Ingen pryl, apparat eller gammalt släktfotografi tycks oviktig. Museilektor Hector Lektor Sector hade kanske haft vissa invändningar, men alla vi andra fröjdas! Talar du vänligt med samlaren själv, så får du också låna nyckeln till fyrtornet, kliva uppför de många trappstegen för att skåda havet i fågelperspektiv. Som så mycket annat här på ön är dessa orgier i upplevelse gratis!

I Grindavik stannar jag för att köpa middagsfisk. den lilla byn är landets kanske främsta leverantör av havets läckerheter. Ser den imponerande flottan med fiskebåtar, alla fiskfabrikerna, men ingen affär. Några gubbar jag frågar säger skrattande att här finns ingen. Landets mesta fiskeby, men ingen butik, det är ju för roligt! Men man kan köpa direkt från båtarna, säger den ene och tittar hastigt på klockan. "Har kaptenen gått hem blir det förstås ingen fisk", tillägger han och skrattar igen.

Det börjar skymma. Utan fisk styr jag mot Krýsuvik för att via Hafnafjordur ta mig hemåt. Sex långa mil som hämtade ur Astrid Lindgrens dramatiska berättelse om Tengil och Katlagrottan. Jag färdas genom ett bergigt landskap, kargt, ödesmättat, svartbränt med små stänk av brunt och grått. Oändliga fält av lavaformationer med djupa sprickor rakt ner i underjorden. Därtill Den Stora Tystnaden. Inte en bil, inte en människa, inget hus eller djur. Inga tecken på liv. Den tilltagande skymningen förstärker den demoniska stämningen. Plötsligt vältrar stora ångmoln ner från bergssidan och lägger sig som hungriga djur intill vägen. Det luktar svavel.

Jag befinner mig vid Selatún och erfar in på bara märgen att färden går på vulkanisk mark. Kiselfärger i gult, ockra, rött, vitt och grått lyser upp jorden som på en häftig, abstrakt målning, utförd med intensiva penseldrag. I bildens mitt syns otaliga kokande små grytor i grålera. De pyser, ångar, fräser och skvätter. Svavellukten är påträngande. Jag står inbäddad i varm ånga, som i en sauna. Utanför värmen härskar det kalla, karga månlandskapet. Jag är ensam på Island och i Världen.

Islänningens genom tiderna starkt förankrade tro på huldror, vålnader och väsen faller på plats. Det blir så gastkramande tydligt. Jag är inte vidskeplig, men vill absolut inte få motorstopp när nattmörkret nu snabbt sänker sig över ödevägen vid Krýsuvik. Här styr naturen och naturkrafterna.

Andlig striptease

Hallgrimskirkja - fönstertitt morgon och kväll.
______________________________________

Från sovrumsfönstret har jag full koll över Reykjaviks hustak. I fonden sticker Hallgrimskirkja upp. Den mäktiga nygotiska domen som endast överglänses av de omgivande bergen, tycks vaka över stan. Efter mörkrets inbrott lyser glada, kulörta lyktor i toppen av tornet, landets näst högsta byggnad, 74,5 meter hög. Kyrkan som stod klar 1986 efter 38 år, är uppkallad efter psalmdiktaren Hallgrimur Pétersson (1614 - 1674).

När jag anlände till Reykjavik för snart fyra veckor sedan, var kyrktornet nästan helt täckt av byggnadsställningar draperade i en jättekappa av grön, tunn väv. Dag för dag, allt eftersom renoveringen fortskrider, glider ställningen och dess gröna kläde allt längre ner mot marken. I dag, måndag, befinner sig den gröna kappan i höjd med kyrktaket. Varje morgon och kväll kollar jag utvecklingen från sovrumsfönstret.

Inte för att ställningen stör mig. Det hela ser prydligt ut. Framförallt verkar bygget vara en förhållandevis säker arbetsplats. Till skillnad från de livsfarliga, krokiga, smala pinnar sammanfogade med tunna rep, som utgjorde klätterställning för hundratals byggjobbare vid renoveringen av det mäktiga templet i Madurai, den heliga staden, när jag luffade runt i södra Indien förra vintern.

Apropå höga höjder och udda jobb. Systersonen Oscar har i tio års tid byggt de mest komplicerade byggnadsställningar vid kyrkorenoveringar över hela Europa. Ju högre tempel, dessto större utmaning! Men han har lagt av nu - jobbar på dagis. Själv kan jag inte ens klättra upp på en vanlig hushållsstege utan att gripas av svårartad svindel.

Lagom till jul är kanske Hallgrimskirkja helt blottlagd. Under tiden fortskrider den andliga stripteasen på hög nivå.

En lysande liten orkester

Island Airwaves, årets musikfest, dominerar Reykjavik. Förutom ett imponerande musikflöde på de etablerade scenerna, erbjöds under lördagen, festivalens näst sista dag, massor med generös gratismusik på gallerier, fik, skivaffärer, pubar och boklådor. Utbudet är mer omfattande än vad som är möjligt att konsumera, vilket får mig att springa som en skållad råtta mellan spelställena i ett fruktlöst försök att få kläm på det hela.

På knökfulla Kaffibarinn tränger sig åtta musiker mödosamt genom folkhopen. Två violinister, en violaspelare, cellist, kontrabasist, trombonist samt slagverkare kämpar vilt med instrument, etuier, notställ och notblad typ dragspel. Lägg därtill en liten, men som det visar sig naggande god, ljudrigg som ska på plats. Det tar tid innan ensemblen med dirigenten Daniel Bjarnason är funktionsduglig. Bjarnason är tonsättare och arbetar bl a också som dirigent på Isländska Operan. Med sina kollegor, de flesta unga musiker ur Islands Symfoniorkester, leder han sin egen Bow to String. Det är lysande musik, inte så lätt att fånga i ord, men lättlyssnad i sin komplexitet, och alldeles utomordentligt välspelad med den makalösa cellisten Saeunn Torsteinsdóttir, verksam i New York och hitflugen för projektet, som Leading Lady.

Musiken bränner rakt igenom noter och notställ, och landar mjukt på den intensivt lyssnande publiken. Intet stolskrap, viskning eller ölslurkande, endast regnet som trummar diskret på hakets fönsterutor. Den speciella lukten av våt fårull, från publikens många islandströjor, blandas med tonerna. Ägarens hund som fått vattenskålen omkullvräkt i trängseln, tronar nära dörren, till synes obekymrad av tonkaskaderna. Man kan skära med kniv i den förtätade stämningen. Musiken är fysiskt nära, kryper under huden. Själv står jag inklämd bredvid kontrabasisten och riskerar att få basstråken uppkörd i ansiktet under styckets snabba passager. Men det är en risk värd att utsättas för. Det här är nämligen ett av de sällsynta, oförglömliga musikögonblicken.

Omtumlad, närmast drogad, vinglar jag ut på Reykjaviks gator.

Mer från Airwaves

Överst: Electro pop är väl inte riktigt min grej, men Bloodgroup, ett av Islands mest erkända band inom genren, har definitivt något. Ett utlevande, lite nervigt uttryck tränger igenom blippande lådor, mooginfluerade, täta ljud (med enstaka övertramp av Kalle Anka - karaktär), trummaskinerna och hela baletten. Här finns mycket jävlar anamma och en bra energi!

Mitten: Oannonserade kliver Tender Foot upp på rockklubben Dillons minimala scen. Alldeles nyss bedövade hårdrockarna Dikta en entusiastisk publik. Nu bjuds stillasinnad, melodisk pop i en modifierad, egen stil med rötter i Simon & Garfunkels sångbok. Ett stort plus för det trestämmiga körandet med trummisen i falsett. Balsam för slitna öron!

Nederst: Schweiziska sångerskan Lole har en röst som påminner om forna tiders folkrocksångerskor med Joan Baez i spetsen. Inget ont i ikonen Baez, men det gör att jag först kalibrerar in mig på fel våglängd. Lole visar sig nämligen vara en originell, egensinnig singer and songwriter, den ljuva rösten till trots. En ung dam som vågar ta ut svängarna! De minimalistiska medmusikanterna drar sitt strå till stacken. Med svajande såg, saltbemängda rasslande snäckor, vacker solocello och en keyboardspelare som inte för en sekund tillåts spela konventionella ackord eller fraser, blir det till en alldeles egen musikbrygd. Kallas nygammal om man så vill.

En krämig massa

Varje morgon äter jag skyr, den isländska yoghurten (en mjölkprodukt som egentligen inte är yoghurt). Min favorit är blåbärsskyr. Den är krämigare än dess svenska kusin och smakar mycket gott. En perfekt start på dagen! Skyr är för alltid förknippat med Helgi Hóseasson (bilden), proffsdemonstrant och rättshaverist. I 47 år stod han i gathörnet Langholtsvegur - Holtavegur och demonstrerade. Hóseasson som dog i september, var ett naturligt inslag i gatubilden, en levande installation, en envis, oomkullrunkelig röst ur den isländska folksjälen. Nu vill många reykjaviksbor resa en staty över Islands mesta demonstrant.

Helge Hóseasson hade det textade plakatet som arbetsredskap. Först, och under många år, var budskapen personliga: För Hóseasson var t ex utträdet ur stadskyrkan inte nog, han ville också anullera sitt dop och konfirmation. Ärendet vandrade ända upp i Europadomstolen. Hóseasson förlorade. Budskapen blev så småningom mer allmängiltiga, rent av poetiska. Hóseassons sista demonstration handlade däremot om aktuella realiteter, Icesave-avtalet. Han var förstås mot.

Hóseassons mest kända aktion var dock mer våldsam. Vid ett möte där landets politiska ledning och biskopen deltog, kastade Hóseasson riklig med skyr över församlingen (på bilden i mitten syns Hóseasson till vänster, springandes från brottsplatsen). Överfallet gav honom såväl fängelse som en inskription i Islands Hall of Fame.

Skyr är gott. Vore jag ICA-föreståndare i Gnesta skulle jag banne mig importera den krämiga, yoghurtliknande massan. Och i likhet med de gammelmansansikten som möter oss från de grekiska yoghurtburkarna, förse produkten med loggan Helgi H plus bild.