Färdigtestat?

Island är fullpyntat med pysande små hål med kokande vatten, bräcklig jordskorpa och glaciärsprickor. Trots att många av platserna har varningsskyltar, händer ideligen incidenter och olyckor. En bränd fot, ett brutet ben, ett förödande fall ner i underjorden. Kanske behövs mer drastiska skyltar för att få oss dumdristiga turister att se upp. Den här skylten hittade jag på siten Skyltat. Skickar den vidare till isländska myndigheter och jordägare.

Valthorn och skummande öl

Sturlaugur Jón Björnsson, 27, är valthornist i Islandssymfonikerna. Förutom hornspel är ölbryggning hans stora passion. Efter att ha tagit en master i hornspel vid Bostons Universitet, åkte han till Kalifornien och utbildade sig till bryggare. Tillbaka på Island fick han jobb som hornist i symfoniorkestern, samtidigt som han arbetar deltid som bryggmästare i en maltfabrik utanför Reykjavik. Det är inte ovanligt att isländska musiker har både två och tre jobb samtidigt. Ofta är de vilt genreöverskridande musiker, en nödvändighet på en liten marknad. Sturlaugur spelar också i populära popbandet Hjaltalin som är nominerade till Isländska Musikpriset som delas ut 13 mars. Torsdagar är islandssymfonikernas konsertdag och i veckan fick Sturlaugur det snärjigt när han sprang direkt från maltjäsningen till de massiva horninsatserna i Bruckners sjunde symfoni.

Huldrornas magiska Jukebox

Den gamla vinschen vid stranden på Fina Gatan i Reykjavik må vara rostig och obrukad vintertid. När jag testar veven rör síg maskineriet missnöjt, gnyende gnälligt. Som en huldrornas egen överdimensionerade speldosa, att dansa till under ljusa sommarnätter. Då den osynliga månen speglar sig i havet och vi dödliga sussar gott.

Vackert veckad plåt

Island är fullt av gamla kåkar i korrugerad plåt. Ett praktiskt material mot saltstänkta vindar. Det här huset hittar jag på jungfrulig mark, alldeles nära Reykjavik. Läget är svindlande vackert med Nordatlanten ett stenkast från förstutrappen. Förmodligen är det en ödegård, men små tecken gör gällande att någon kanske ändå bor här. En ny lina vid husknuten. Ett tillknycklat tomt cigarettpaket. En välbehållen kajak en bit från uthusen.

Först tyckte jag att den rostiga plåten som syns överallt på ön var anskrämlig. Korrugerad plåt till väggar. På tak. Till fan och hans mormor. Efter fem månader har ögon och sinne kalibrerats om. Tycker numera att korrugerad, rostig plåt kan vara riktigt vackert. En förgängelsens arkitektoniska formula.

Gården ovan ligger dessutom passande nog granne med en kyrkogård. Det finns en omedveten tanke kring arrangemanget. Tänk er att ett brackigt, arkitektritat hus rest sig på platsen. Nej det passar inte in här på strandbädden med dess lämningar av rostig taggtråd, gamla bildäck och plastdunkar. Och ett stenkast därifrån ...den vindstilla, glittriga Atlanten.

10 miljoner kineser kan inte ha fel

Ólafur Arnalds musik lyssnade jag till senast i dansföreställningen Endless på Stadsteatern i Reykjavik häromveckan, superromantisk, krispig musik i en uppdaterad ljudbild 0ch med kompatibla, smarta beats. Ólafur med förflutet som trummis i hardcorebandet Fighting Shit och Sigur Rós, är definitivt en spännande ljudskapare i fältet mellan pop och klassiskt. Tillgängligt, ja men inte ointressant. Hans musik till Endless är betydligt mer spännande än den som finns att tillgå på You Tube. I dansverket skissar Arnalds med lätt hand ett romantiskt landskap mellan musik och rörelse, ljust, transparent med piano, slagverk och försiktig elektronik. Ibland när det blir för vackert önskar jag att Ólafur hade lite mer skit under naglarna.

Nu åker Ólafur Arnalds, 23, på turné till Kina, Taiwan och Hong Kong i mars. I konkurrens med 1000 sökande band och enskilda musiker har han blivit gynnad av organisationen Planetarygroup.com via siten Sonicbids.com. Priset är en totaluppbackning med turné, promotion, ja hela smörgåsbordet för ett fyramannaband. Promotionmaskineriet snurrar och intresset för gästspelet är redan stort. På Douban.com, Kinas populäraste site med över 10 miljoner användare toppar Arnalds musiklistan.

Redan 2008 var Ólafur inbjuden till en festival i Kina, men Björks befogade uttalande "Free Tibet!" satte den gången stopp för all isländsk import. Vill man till Kina gäller det att hålla käften. Tragiskt.

Två kadaver

Bilden innefattar följande dialog. Fotografen: Är köttet som hänger där till salu? Bonden: Ja, du kan ta den högra, djuret är självdött! Bilden och samtalet är från Sigurgeir Sigurjónssons och Unnur Jökulsdottírs utställning Islänningar på Thjodmenningahusid i Reykjavik.

Moder sooooooul

Världen är märklig och oförutsägbar. Hemma i Söra i Sörmland var det 32 grader minus i går morse och snövallarna står meterhöga. Det gamla, genuint timrade skolmuseet från 1830, min närmsta granne, håller på att segla bort likt en jättelik isjakt på grund av en allvarlig vattenläcka. I Reykjavik kvittrar stararna i de vindpinade buskarna, solen skiner från en klar himmel och termometern visar på plus två. Det är vårkänning! Och ljuset... som i början av maj...

Beslutar mig för att fira dagen med en utflykt. Inget fibblande på instrument och apparater i dag. En liten surrande vårfluga i ett av husets fönster ger den avgörande impulsen att kasta loss till Thingvellir, en av de vackraste och mest intressanta platserna på ön, 50 kilometer från Reyjavik. År 930 samlades här det första Alltinget, hövdingar och byäldste från hela ön höll rådslag och ting. Och på den vägen är det även om Alltinget idag svettas över Islands ekonomiska genomklappning i luftkonditionerade lokaler med jordvärme inne i Reykjavik.

Thingvellir var en noga utvald samlingspunkt, inte minst för platsens skönhet. Med Thingvallavatn, Islands största sjö, nedanför mötesplatsen omgiven av symboliska, borgliknande klippväggar, naturens egen storstilade parlamentsbyggnad. Sjön gav fisk, det frodiga gräset erbjöd djuren bete och i den vackra ån kunde mötesdeltagarna dricka sig otörstiga. Under en senare period användes vattendraget till att dränka misstänkta häxor i. Man fäste stenar på offret som sen knuffades i det iskalla fjällvattnet. Flöt den arma kvinnan mot förmodan upp, var offret oskyldigt!

Vid denna tid hade man ännu inte koll på att Thingvellir befinner sig mitt mellan två kontinenter, den nordamerikanska och den eurasiska kontinentalplattan delar Island i två delar och går rakt över platsen. Sprickan som rör sig 1 -2 cm per år löper längs hela ön, men kommer bara i dagen här. Sprickan är en av flera orsaker till den vulkaniska verksamhet som ständigt pågår på ön.

Gårdagseftermiddagen tillbringade jag i lä på en skön grässlänt med vy över tingsplatsen, vattnet och de bakomliggande snötäckta bergen. Solen värmde och det fanns ett fridfullt lugn över nejden. Lite sakralt trots att här aldrig är folktomt. Sällan smakar en termos kaffe och några ostmackor på hembakat bröd så genuint gott! Hemkommen till Reykjavik får jag höra om snökaos och eländes elände i Sverige. Vad säger man? Känner att begrepp och landsnamn som ISland, SÖDERmanland, vår, GRÖNland och vinter är i total upplösning. När jag i dag på morgonen pratar med den luttrade fastighetsförvaltaren i Frustuna församling, meddelas att kyrkans traktor är överansträngd av all snöröjning och att snöskyfflarna är slut i järnaffären och betingar ett överpris på Blocket och andra sajter.

Tänker på Povel Ramels textrad Och över alltihopa lyser moder sooooooul!

Att tävla i musik

Låt mig först som sist deklarera att jag tycker tävlingar i musik är en omöjlighet. Men tävlingar av alla slag kittlar oss och får dessutom oftast rejäl massmedial uppbackning. Det märks inte minst i Idol och melodifestivalstider.

Nomineringarna till Isländska Musikpriset (Tónlistarverdlaunanna 2010) presenterades i lördags. Det som skiljer priset från liknande tävlingar är att den nutida konstmusiken får rejält genomslag i nomineringslistan. Klassisk musik, nutida konstmusik, pop & rock, jazz, årets röst, årets nykomling och bästa CD-lay out finns representerade. Däremot saknas kategorin folk och World Music! Vill inte gärna tro det, men kanske finns det en viss utlänningsfobi på Island. Har svårt att tänka mig att en Orientfestival skulle frodas här. Invandrare har inget ansikte och ger dessvärre blygsamma avtryck i kulturlivet.

Bland Årets Pop & rockplattor finns både Bloodgroups produktion Dry Land och internationellt etablerade gruppen mom med charmiga Sing along to songs you don´t know. Kategorin Årets framträdande spretar rejält (och visar på omöjligheten i tävlingen). Här blandas rockbandet Hjaltalins framträdande på rock & popfestivalen Island Air Waves med Islandssymfonikernas konsert under Myrkum Músikdagum, nutida musikfestivalen. Som att jämföra äpplen och päron. I jazzklassen hittar jag gruppen ADHD, en av fyra nominerade. Tonsättaren och dirigenten Daniel Bjarnason är den musiker som förekommer mest, trots sin relativa ungdom är han en central profil i isländskt kulturliv och återfinns i fyra av klasserna. För övrigt tröttar kombinationen musik och indelning i genrer ut mig.

Syftet med Isländska Musikpriset är att uppmuntra den samlade bilden av inhemsk musik. Detta i en tid när isländsk radio och teve skär ner egna och inköpta kulturproduktioner till nära noll och skivförsäljningen dippar. Musikpriset initierades av rockmusikerna inom musikerfacket 1993. Sedan dess har tävlingen byggts ut genremässigt. Deltar gör alla som egenhändigt skickar in en CD eller annan dokumentation. I år sållade juryn bland 160 förslag, av dessa finns hela 58 på nomineringslistan.

Bakom Isländska Musikpriset står organisationen Hljómgrunnur (klangbotten) med en handfull sponsorer, men vilka som ingår i juryn framgår inte vilket förstås är en svaghet, men både musikerfacket och skivindustrin är som i alla liknande tävlingar inblandade. Det blir som vanligt Branschen som ger sig själva en dunk i ryggen! Positivt är att så många smala produktioner finns representerade. Om de också prisbelönas återstår att se, men här skiljer sig priset från till exempel Grammisgalan. Delvis beroende på att Island är ett litet land, man är mer benägen till genreöverskridanden, en ren nödvändighet på en liten marknad.

Även om jag dissar musiktävlingar rent allmänt, kommer jag förstås i likhet med hela den isländska befolkningen sitta bänkad framför teven när Isländska Musikpriset avgörs i direktsändning den 13 mars. Idol och Melodifestivalen hoppar jag över. Garanterat. Kalla mig gärna kultursnobb!

Bilderna: Daniel Bjarnasons ensemble spelar Bow to spring, på legendariska klubben Kaffibarinn i Reykjavik en regnig söndagseftermiddag i höstas, både Bjarnason och stycket är nominerade. I bandet sitter fantastiska cellisten Saen Thorsteindottir verksam i New York och nominerad som Årets Nykomling. Om man nu kan kalla en så driven musiker för nykomling. På den andra bilden syns electronica/syntpopbandet Bloodgroup. Kanske inte my cup of tea men på festivalen Island Airwaves i höstas impades jag av den härliga energi som gruppen utstrålade.

Beethoven was here

I den lilla byn Reykholt, 100 km norr om huvudstaden och mitt i snoristurlasonland, ligger den charmiga gamla träkyrkan med dess tramporgel. När jag kollar närmare visar sig den rekorderliga pjäsen vara av märket Beethoven och tillverkad i Washington D.C. Beethoven stod väl inte på barikaderna för orgelspelets förnyelse och utveckling, han hade ju så mycket annat att stå i.

Vore inte Bach eller Buxtehude ett lämpligare varumärke? Och vad flämtas egentligen fram på en beethoventramporgel?

Nya ord biter sig fast

Den isländska språkpolisen kämpar med näbbar och klor för att bevara det isländska språket intakt. På sikt är det en ojämn kamp, med tanke på alla internationella kontakter som knyts idag. Å andra sidan är islänningarna ena baddare på att uppfinna egna ord för importerade ting och företeelser. En annan sida av saken är de slangord som florerar och som ingen språkpolis i världen kan sätta P för.

Ett av de senaste modeorden är haardera vilket betyder att göra absolut ingenting. Vad gör du? Jag haarderar. Ordet är inspirerat av förre statsministern Geir Haarde. Han kommer dessvärre att gå till isländsk historia som mannen som inte fick särskilt mycket ur händerna. Det hela eskalerade vid den ekonomiska härdsmältan för drygt ett år sedan, då statsministern stod fullständigt lamslagen. Han kom sig inte ens för att avgå. Först efter en längre tids folkliga protester förstod han att det var kört. Han slutade att haardera och avgick. Kanske kommer den stränga isländska språkpolisen så småningom att godkänna ordet i landets ordböcker. Haardera har många kvaliteter. Det är inte ett låneord (Gud förbjude!) och det representerar ett viktigt skede i isländsk inrikespolitik. När statsministern haarderade så mycket att folkets protester i form av spel på kastrullock utanför Alltingshuset, en rörelse som växte dag för dag, fick honom att kasta in handuken.

Snöfritt

Snöfritt har det varit nästan hela vintern i Reykjavik. I dag är det plusgrader, vindstilla och soligt. Rena vårvädret! Men jag behöver inte bege många mil från huvudstaden för att uppleva genuint vinterföre. Bilden är strax utanför stan, en bit upp i bergen, och ett rejält snöfall är i antågande. Åter tillbaka i Reykjavik kvittrar stararna i de solbestänkta buskarna. Inte en flinga!

Nu sägs ändå snön vara på väg till Reykjavik. Äntligen, tänker jag tyst, vågar knappt säga det högt med tanke på snömassorna hemma i Söra. Annars kan Island härbärgera tio olika väderlekar på samma dag, en charmig del av livet i Nordatlanten. Som i går på morgonen: Strålande sol och vindstilla! PLÖTSLIGT drar en stormvind genom landskapet. De små trädruskorna bockar och bugar, de vårkvittriga stararna tystnar skrämt hukande i buskarna. Små partiklar svissar genom luftrummet. Och så plötsligt, som på kommando, kav lugnt.

Gamla stan i Reykjavik senare på eftermiddagen: En jävla irriterande blåst penetrerad av små vassa snöflingor, ja varför inte snönålar om det nu finns ett sådant begrepp. Men det blir inget! Vårvintern håller stånd!

Erró ute i världen

Erró är kanske den internationellt mest erkända isländska bildkonstnären i dag. 17 februari - 10 maj ställer han ut 50 års collagekonst på prestigefyllda Centre Pompidou, Paris. Nu pågår också en utställning med Errós porträttbilder på Reykjavik Art Museum. Porträtten kompletteras med växlande mindre temautställningar ur hans rika produktion. Ursprungligen visades Japan love letter, nu en bildserie på temat astrounater. Erró flörtar vilt och humoristiskt på rymdtemat Apollo. Personligen är jag kluven till hans konst. Otroligt skicklig rent hantverksmässigt, tillgänglig, men kitschigt blir det allt för ofta. Det är också intressant hur politiskt färgade bilder lätt upplevs som inanaktuella, insnärjda i tidsandan. Spännande som just tidsdokument. Apollobilderna är effektivt roliga, men jag saknar de japanska kärleksbreven, där når Erró en högre emotionell nivå. Mycket känsla, mindre yta i det forsande flöde som är Errós värld och där Kalle Anka och Batman samsas med Saddam Hussein och Marylyn Monroe.

Vid sidan av erróutställningen visas ung konst i huset. Som så mycket annat här i Reykjavik är det fri entré! Det är en otrolig förmån att kunna återvända till en utställning flera, ibland många, gånger. Strosa fritt en stund, ta en kopp kaffe på det trevliga fiket och kanske återkomma nästa dag. Frågan är bara hur länge som museerna kan erbjuda generös, fri entré på krisens Island?

Farlig färd över vackra jöklar

Jöklarna är extra förrädiska i år på grund av den varma vintern och klimatförändringarna som i snabb takt luckrar upp snön och får den att smälta. En jökel består av mångtusenårig packad is, men i isen finns sprickor dolda i snön. Sprickorna är många kilometer djupa, ja vissa tycks leda till jordens medelpunkt. Samtidigt är färd med snöscooter på en glaciär en av de mest ultimata naturupplevelserna som turister och islänningar kan uppleva här på ön. Jökelfärder är en storindustri men måste alltid ske med guide som kan de säkra vägarna över jökeln. Men ibland hjälper inte ens detta.

För två veckor sedan ramlade en mor med sjuårig son ner i en glaciärspricka. De ingick i ett sällskap utan guide, men hade stor glaciärvana. Kvinnan och barnet landade på en avsats mycket långt ner i en smal spricka. Kvinnan dog men barnet räddades efter en svår och avancerad insats.

Häromdagen hände det igen. Ett stort sällskap på 50 personer åkte i led över glaciären vid Langsjökull på 25 snöscootrar ledda av guider. En skotsk kvinna med nioårig son kom på efterkälken samtidigt som en djävulsk snöstorm plötsligt drog fram över fjället. Sikten var obefintlig och temperaturen sjönk med blåstens hjälp till extrema värden. Kvinnan greps av panik men kom ändå ihåg tumregeln: avvik aldrig från platsen. Stanna där du är! Hon grävde ett snöskydd med händerna, spaden som fanns på scootern hade virvlat bort i stormen. La sig över barnet, började domna och förberedde sig på att dö. I åtta timmar låg de i det kolsvarta mörkret, kylan och snön. Under tiden hade övriga snöscooteråkare anlänt till bussen som skulle hämta dem. Kvinnans man som färdades på en annan scooter, upptäckte att resten av familjen saknades.

Räddningsstyrkan Björgunarsveit, en frivilligorganisation med världsrykte, kallades in. Att använda fordon var uteslutet. I stället fick man i kamp med klockan ta sig till fots flera mil. Mamman och barnet hittades välbehållna men chockade. Teveintervjun med det skotska paret i går brände rejält genom plasmaskärmen. Starka känslor, lätta att sätta sig in i.

Kritiken är hård mot researrangörerna som tillät så stor grupp och hade dålig koll på deltagare och väderlek. Tillbudet kommer med all sannolikhet att medföra hårdare regler vid den här typen av utflykter. Tiotusentals människor färdas över jökelglaciärerna varje år.

Tjörnin på flera sätt

Tjörnin, dammen vid Rådhuset i Reykjavik har många ansikten. Dagtid tummelplats för dagisgrupper och barnfamiljer matandes fåglarna, smällfeta och loja. Kvällstid en kostlig ljusspegel, stadens nöjespalett målad i vattenfärg. Ena dagen isbelagd, nästa dag skvalpar flygfäna omkring i öppet vatten. Tjörnin binder samman Rådhuset, den stora betongkolossen kontroversiell en gång i tiden, med frikyrkan, konstmuseet, musikpaviljongen och de statusmättade villorna längs dammen. Tjörnin är Reykjaviks lunga, hjärta eller själ. Det är bara att välja!

Lugnet före stormen?

Ja eller nej till Icesave-avtalet? Icesave var internetbanken som i likhet med hela penningmarknaden krakelerade vid finanskraschen för drygt ett år sedan. Nu ska Island betala tillbaka bankgarantin till de brittiska och holländska låntagarna. En svidande mångmiljardhistoria som satt landet rejält på pottkanten.

När diskussionen om avtalet var som värst, saboterades bland annat president Ólafurs facebooksida som raskt togs bort. Ett par horn blev monterade på den isländska presidentens panna och i texten hade förklenande omdömen flikats in. Nu har diskussionen lugnat ner sig. Islänningarna för nya diskussioner med engelsmännen om en eventuell omförhandling av avtalet. Blir detta verklighet slipper man folkomröstningen den 6 mars.

Enda orosmolnet, ett rejält åskmoln, är den utredning om bankkollapsen och finanskrisen som kommer att publiceras nu i månadsskiftet. Utredningen som skett på uppdrag av Alltinget, har skapat en mängd spekulationer och ryktesspridning. Tolv personer har fått brev om att de är misstänkta för att vara medvållande till krisen. Det rör sig om politiker, tjänstemän och bankanställda som nu riskerar fängelsestraff. Skuldfrågan kan förstås komma att påverka icesave-avtalet och hela inrikespolitiken. Moral och etik har hittills stått på undantag på Island. I bästa fall ser vi en början till förändring i landet som sägs vara världens äldsta demokrati.

Apropå bilden är president Ólafur luttrad. Över hela Reykjavik syns reklamskyltar där presidenten sveper en bers som reklam för Zimsen, en av stadens nattklubbar. Ólafur lär ha protesterat men ingen tycks lyssna.

Döden, döden, döden

När Astrid Lindgren ringde sin syster inleddes alltid samtalen med frasen Döden, döden, döden... Så var den delen av konversationen avklarad. Här på Island är det svårare att skaka av sig den ständigt närvarande döden. I dagens Morgunbladid fylls 11 av 53 sidor med dödsannonser och runor, 21 % av tidningen! Annonserna har alltid bild på den döde och runorna för en person kan fylla en hel sida och fortsätta nästa dag och nästa... Islänningarna tar plats i levande livet såväl som i döden! Släktförhållandena är också väsentliga. Den dödes föräldrars och svärföräldrars födelseort och födelsedatum, eventuella exfruar samt karriären är tydligt utstakad i runan. Varje dag läses också begravningskungörelserna upp i riksradion. Första gången jag lyssnade till programpunkten trodde jag det var sjörapporten! Det ligger väl något i den parallellen.

Islänningarna är världsledande i användandet av Facebook. Ovanstående förslag till gravsten hittar jag i Fréttarbladid i samband med redovisningen av en forskningsrapport om Facebook på Island. Kanske får jag anledning att återkomma.

Fem månader senare

För exakt fem månader sedan anträdde jag min resa från Söra utanför Gnesta till Reykjavik. Färden gick via färja från Danmark till Seydisfjördur på Islands nordöstkust, 60 km från Reykjavik. I Danmark härskade sensommaren, vid Färöarna utbröt en våldsam storm och när den näst sista bilfärjan för säsongen landade i Seydisfjördur var där full vinter. De isländska trafikmyndigheterna avrådde från att omedelbart bege sig upp i bergen. Tre dagar senare promenerade jag i lätt sommarklädsel på Reykjaviks gator. Innan avfärden hade någon påpekat att på Island kan det råda tio olika väderlekar på en dag. Ja just!

På bilden från Sigurgeir Sigurjónssons utställning i Tjodmenningahusid syns Seydisfjördur, färjeläget och den långa, sega serpentinbacken som leder från hamnen rakt upp i det isländska bergslandskapet. En häftig landstötning!

Ungtuppar

Erpur och Móri är de två mest populära rapparna på Island. Dessvärre också bittra konkurrenter. En längre tid har ett ordkrig ägt rum. Dialogen som inte helt oväntat handlat om vem som är störst, bäst och vackrast, har trappats upp den senaste månaden. I går gick fientligheterna rejält över styr. Erpur som var på väg till teve, överfölls av en rasande Móri som med kniv, gevär och en kamphund försökte omintetgöra tevejobbet. Ingen kom till skada.

Överfallet fångades på övervakningskamera och i dag exponeras de smaskiga bildsekvenserna i isländska medier. Det är ju nästan för bra för att vara sant. Sanning eller fejk? Ingen vet och personligen bryr jag mig inte. Vad kan två uppskruvade ungtuppar inte åstadkomma för lite publicitet? Får man inte lära sig något om kollegialitet i fameskolan numera? Bilden: Erpur Eyvindarson.

Bullar och pungar - runda godsaker

Den här veckan, innan den gamla katolska fastan, inträffar tre rejäla frossarorgier. I går, måndag, firades Bolludagur, bulldagen, vilket innebär att islänningar proppar i sig så många runda bakelse som möjligt. På en arbetsplats är det inte ovanligt att företaget bjuder på fem - sex bakelser per skalle. Bagerierna säljer också pappersrottingar i glada färger. Förr i tiden fick barnen när de smiskade föräldrar och andra vuxna en bulle per piskrapp. På vilket sätt dessa masokistiska böjelser lever kvar i dag är oklart, men rottingarna har i alla fall en strykande (!) åtgång i Reykjaviks konditorier. Och i gårdagens Morgunbladid fanns en intervju med en åttiofemårig dam som till årets Bolludagur egenhändigt tillverkat 2.000 rottingar!

I dag, tisdag, fortsätter frossandet med Sprengidagur, explosionsdagen. I alla hem serveras saltat lammkött, potatis och kålrötter. Av spadet från det kokta lammet görs ärtsoppa. Är man fin i kanten vid matbordet? Nej, man äter tills man nästan exploderar, därav namnet sprengidagur. I morgon, onsdag, firas Öskudagur, askdagen, då barnen klär ut sig för att gå runt och tigga godis. Samtidigt fäster de små tygpåsar i smyg på oss vuxna. Ju fler små påsar som hänger på ryggen dessto roligare! Förr i tiden innehöll påsarna aska, därav öskudagur.

Apropå påsar. Möjligheten att köpa nationalrätten pressade, mjölksyrade fårpungar är snart till ända för i år. Fårpungarna ingår i thorrablotsmaten, den mat som serveras under månaden Thorri, den mörkaste tiden på året. Pungarna som också med framgång exporteras till Japan, säljs bara under tiden för thorrabloten, ursprungligen en hednisk fest som under århundraden var förbjuden på Island. Hur smakar pungarna? Tja.... vad säger man? Intressant men absolut inte oumbärligt i kostcirkeln.

På bilderna syns konditorivy från Bolludagur samt fårpungsannonsen vid entrén till matvaruhallen.

Bland asarna

I går besökte jag Ásatrúarfélagid, asatrosamfundet, på Island, ett trossamfund bland alla andra med laglig rätt att gifta, döpa och jordfästa medlemmar. Asatron har 1400 registrerade, aktiva medlemmar, en ökning på 100 % de senaste sex åren. Allsherjargode, hela folkets gode, och överstepräst är Hilmar Örn, konstnär, kompositör och kulturell profil här på ön. En filosofisk, prestigelös, vitter man, en levande Wikipedia.

En gång i veckan har Asatrosamfundet öppet hus. Vid mitt inträde var ett fyrtiotal troende och nyfikna på plats. Hilmar levererar ett stilla ordflöde som rör sig genom vikingatiden, utomeuropeiska influenser, etikfrågor och tolkningar av de gamla skrifterna. Församlingen ställer frågor och Hilmar spinner vidare på sitt försynta sätt. Han är en antiauktoritär ledare som ger församlingen ordentligt med plats för frågor, utveckla synpunkter, teser och antiteser.

För mig som inte kan språket och har svårt att följa den mjuka dialogen blir det extra intressant att studera publiken. Låt mig deklarera: Det här är den mest diffentierade samling människor jag någonsin sett i samma rum! Permanentade vithåriga, finklädda damer samsas med Hells Angelsliknade tatuerade biffiga gubbar, barn i skilda åldrar, intellektuella svartpolotyper, nyfikna utlänningar och några, ja hur ska jag uttrycka mig, eljesttyper med slocknad blick. Det fascinerar och väcker frågor.

Asatron upplever jag som en intellektuell rörelse. Många ord, begränsat med känslor och estetik. Något som förstärks av inredningen i samfundets lokal med extremt kitschig konst på väggarna, ymnighetshorn och en uppstoppad korp. Hilmar Örn är en intressant kulturpersonlighet och erbjudandet att framöver besöka honom på mer tu man hand accepterar jag. Om mina barn och vänner är oroliga att jag kommer att konvertera till asatron, kan ni förhålla er lugna! Men en och annan fråga pockar på svar. Hur ser man inom asatron, denna urnordiska yttring, på invandrare, till exempel? Vet inte om jag är fördomsfull, men de biffiga Hells Angels-typerna i lokalen inger vissa farhågor. Den höga moraliska och etiska svansföringen vill jag veta mer om. Hilmar Örn menar att vikingatiden inte alls var så barbariskt som man kanske tror, där fanns en sträng moral, det gällde inte minst kvinnofriden.

För övrigt är jag ganska mättad på vikingastuket. Fick tillräcklig påfyllning under min tid på Gotland.

Museinatt

Safnanótt, Museinatt, i Reykjavik i fredags. 40 museer och utställningshallar hade öppet och människor strömmade mellan kulturtemplen. Ordinarie utställningar kompletterades med 116 specialprogram, föredrag, konserter, happenings och installationer. Drömtydning förekom på inte mindre än sju ställen! En f d riksdagsman erbjöd sina färdigheter i spådomskonsten och på stadsbiblioteket kunde man få en omgång reiki healing. Det här är typiskt isländskt, museifolk som ägnar sitt liv åt vetenskapligt, objektivt arbete befrämjar också ockultism och myskopysko! Intressant och tankeväckande!

Museinatten inleddes vid Tjörnin, dammen vid Rådhuset, med fackeltåg, blåsorkester, fosterländska sånger och högstämd deklamation ur Eddan. Det hela avslutades med den isländska nationalsången. Det kändes som att vara tillbaka i Sverige på 1940-talet! Det här är nog också typiskt isländskt, det nya och gamla går hand i hand. 93 % av islänningarna är uppkopplade till Facebook men sjunger samtidigt nationalsången (den isländska är för övrigt helt osångbar. En ohomogen fosterländsk visa med otippade språng mellan tonerna). Själva idén med museinatt är dock strålande, något som publikflödet i brett ålderspann gav uttryck för.

På bilderna syns invigningsceremonin vid Tjörnin, vy från en istallation på Reykjavik Art Museum samt den ryske dragspelaren Vadim Fyodorov med trio på konsthallen ASI.

Den sjunkna staden?

Vid stranden i Reykjavik nära Nauthólsvik, vinterhavsbadet, reser sig de här betongfundamenten i vattnet, taggade med ornamenterade graffitimeddelanden. Som Atlantis uppståndet ur Nordatlanten.

Hells Angels inte välkomna

Isländska myndigheter har en hårdare attityd mot de kriminella mc-gängen än övriga nordiska länder. Just nu håller Hells Angels i Norge på att intensifiera kontakten med MC prospect of Hells Angels Iceland. Klubben står i farstun för ett medlemskap i Hells Angels. Men genom att tull och polis avvisar alla Hells Angelmedlemmar som försöker komma in i landet, försvåras inträdet.

I veckan besökte Leif Ivar Kristensen, ordförande i norska Hells Angels med advokaten Morten Furuholmen Island, men båda skickades tillbaka till Norge. Syftet med besöket var bland annat att förbereda en stämning av isländska staten. Enligt Furuholmen strider avvisningarna mot EFTAs regler.

Justitieminister Ragna Árnadóttir förbereder nu ett lagförslag som helt förbjuder organisationer med brottsliga syften. Tillsvidare avvisas de medlemmar av Hells Angels och liknande organisationer när de försöker infiltrera Island. Kontrollen är dock dessvärre inte hundraprocentig. Så sent som för en dryg månad sedan besökte Kristensen landet utan att någon reagerade.

Åter i lager

Går ofta förbi den lilla ramaffären i Reykjavik. Affischen såg jag redan i oktober. Den hängde på hedersplats i skyltfönstret. Sen försvann den under några månader. Fruktade att någon köpt det enda exemplaret och fört det ut ur landet. Nu är bilden på plats igen. Var tidigare inne i butiken och frågade varifrån motivet var hämtat, hade fått för mig att bilden var från Belfast. Men det är äkta vara. Borde förstått det med tanke på den korrugerade plåten, ett material som islänningarna älskar. Börjar faktiskt själv gilla de dragspelsformade plåtschabraken, särskilt när de är anfrätta att rost. En härlig förgängelse.

Vet inte varför jag attraheras av bilden, vill ju absolut inte ha den på väggen hemma. Kanske är det kollisionen av det nya och gamla som kittlar? Den gamla damens oförställda nyfikenhet och de frågor som väcks? Förstår hon budskapets innebörd fullt ut? Är hon upprörd, glad, liknöjd eller förbannad? Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Men en bild kan inte tala. I bästa fall talar den till oss.

Uppskruvat

Debatten om Icesave-avtalet, den ekonomisk ersättningen till britter och holländare som var låntagare i den isländska internetbanken som gick omkull, lämnar djupa sår i det isländska samhället. Islänningarna folkomröstar om avtalet 6 mars, såvida inte den av Alltinget utsedda medlaren Lee C. Buchheit lyckas få Holland och England att sätta sig vid förhandlingsbordet igen. Länderna har hittills varit mycket kallsinniga till att riva upp det avtal om återbetalningar som den isländska regeringen redan godtagit. Under tiden fortsätter politiker och medborgare att puckla på varandra i den uppskruvade debatten!

Vid den ursprungliga förhandlingen mötte Englands mest slipade advokatbyrå med lång och framgångsrik erfarenhet av mellanstatliga förhandlingar ett gäng oerfarna isländska fåraherdar och fiskare. Så går i alla fall snacket i Reykjavik, förhandlingsresultatet blev inte till fördel för Island. Man godkände en usel deal under en rekordkort förhandlingsrunda. Att ersätta Holland och England har Island aldrig nekat till, frågan är bara hur...

Island är världsledande i att använda Facebook, där finns nu hela 130 intressegrupper för eller emot Icesave-avtalet, bl a Their sem eiga túbusjónvörp eiga ekki ad thurfa ad borga Icesave! (De som har tjock-teve ska inte behöva betala för Icesave!) Gruppen attraherar 3.706 isländare.

Himmelskt

Finns det en vy på jorden mer himmelsk än den ovan? Det är nog ingen slump att bilden är från Island, där du alltid är nära den vilda, orörda naturen. Ja, ibland tycks islänningarna närmast stå i maskopi med Moder Jord. Samtidigt finns allt det andra, det iögonfallande och motsägelsefulla här på ön. Islänningar kan vara trafikmarodörer, miljöbovar och sjukt galna i Boys Toys och alla nymodigheter. Jobbar gärna ihjäl sig, alkoholmissbruket är utbrett och självmordsstatistiken bland unga vuxna skrämmande hög.

Islänningarna är förmodligen också världsledande när det gäller konsumtion av junk food, Coca Cola och andra kolsyrade drycker (stod utanför en matvarubutik i går och varenda vuxen som lämnade lokalen var försedd med ett batteri av onyttiga drycker).

Motbilden är bergsmassiven, jöklarna, de varma källorna, alla muntra vattendrag, de stora vidderna och lavafälten. Naturkrafterna, de mångfacetterade kulturyttringarna, traditionerna och det omfattande friluftslivet. Det är svårt att förstå hur denna bröte av olikheter ryms i den isländska folksjälen.

Bilden med islänningen svävandes tyngdlöst mellan vatten, landmassa, himmel och hav är av Sigurgeir Sigurjónsson och finns på fotoutställningen Islänningar på Tjodmennigahusid i Reykjavik.

Mode på burk

På konstmuseet Kjarvalsstadir i Reykjavik pågår en utställning med kläder av modeikonen och världskändisen Steinunn Sigurdardóttir, tidigare chefdesigner för Ralph Lauren och Calvin Klein men numera sin egen på Island. Jag har tidigare bloggat om utställningen och den kurs i stickning som Steinunn höll på museet nyligen. Intresset för att sticka ökar på krisens Island. Modeikonen själv använder inte stickor utan jobbar med fingrarna, det ser pyssligt ut! Här är tygprover som hon ställer ut på museet i dekorativa små burkar. Mode på burk!

Klansamhället

Island är ett klansamhälle på gott och ont. Släkten är viktig. Man håller ihop. Alla har full koll på från var man stammar, det är ingen slump att det här är släktforskningens förlovade land. Att kolla sitt förflutna är också lättare på Island än i de flesta andra länder beroende på isoleringen och de starkt restriktiva invandrarpolitiken. Spåren leder ofta långt tillbaka i släktleden, över 80 % av islänningarna kan spåra sitt ursprung.

Nackdelen är ett samhälle där rättsäkerheten och demokratin riskerar att urholkas på grund av släktförhållanden, kompisskap och nepotism. Det är just vad som hände och som förvärrade Islands ekonomiska genomklappning för drygt ett år sedan. Ett litet land där många känner varandra och där det inte är ovanligt att sitta på många stolar, har definitivt försvårat en redan knepig situation.

Bilden på en släkt som samlas för barndop på norra Island är från Sigurgeir Sigurjönssons och Unnuir Jökulsdottírs fantastiska fotoutställning på Thjodmenningahusid i Reykjavik.

Svårstartad

Så här kan jag känna mig ibland på morgonen innan jag vaknat och kommit igång med ett stort glas kaffe. Jag dricker numera kaffe i stora dricksglas, förstår inte varför jag blivit så kontinental just på Island. Reykjavik kallas visserligen för lilla New York, men i alla fall.... Skulpturen hittade jag på Ásmundurlist, skulptören Ásmundur Sveinssons (1884 - 1982) gamla ateljé. Det här är dock inte något av Sveinssons verk, utan från en pågående utställning med ung isländsk konst i huset. Sveinssons ateljé är för övrigt ett av de häftigaste husen i hela Reykjavik! När jag kom in i rummet och såg den trilskandes, taggiga gubben kände jag mig som hemma!

Vintervatten

Någon mil från Húsafelli i den vackra dalen som tränger undan bergsmassiven bortom Borganes, ligger en av dessa märkliga vattensamlingar som finns här och var på ön. Är det inte pölar med skönt azurblått eller djärvt rödbrunt vatten, är det pysande hål, sprutande geisrar, laxälvar eller forsande vattenfall. Just på den här platsen är det ingetdera. Istället visas en ny variant upp.

Under det stora giftigt mossgröna lavafältet med dess tusenåriga stenbumlingar finns en mängd underjordiska källor. Vid en brant, abrubt utformad stup sipprar vattnet fram. Sipprar och sipprar. Oftast forsar källvattnet med god fart, men så här års har vissa flöden också stelnat till vacker is. Nere i älvfåran skummar och fräser allt det blöta helt vilt och ohämmat. En skvättande symfonisk svit! Och banne mig om jag inte också hör några trastar tralla borta i den underdimensionerade skogsdungen. Naturens egna koloraturistiska kvitterpålägg.

Hemma hos Snorri Sturlason

Historiens vingslag tydliggörs när jag färdas genom dalen från Borgarnes fram till den charmiga byn Reykholt, 100 kilometer från Reykjavik, historisk bygd där poeten Snorri Sturlasson (1178 - 1241) en gång levde, diktade Den yngre Eddan och andra epos på kalvskinn och mördades efter att ha stöttat ett uppror mot den norske kungen. Nu reser sig här ett ståtligt forskningscenter, konferenslokaler i den funkisliknande tidare byskolan och ett bunkerliknande hotell. Geir Waage, bygdens präst och stadarhaldari, centrets föreståndare, tar mig runt på en inspirerande tur. Han berättar stolt att här pågår ett tioårigt forskningsprojekt om hedendomen i Norden. Ekonomiskt bistånd har flutit in från många håll i Europa, till och med Australien har bidragit med flera miljoner.

Utanför byggnaderna hittar jag den varma källa som Snorri brukade löga sig i. Från källan leder en lönngång till diktarens boning. I den gamla kyrkan en bit därifrån står en tramporgel med en pimpinett spegel för organisten att spegla sig i. Jag kan inte motstå frestelsen att testa instrumentet i en melodi sprungen ur Snorri och omgivningarna. Vacker piktur präntad på kalvskinn, varma bad i den lilla poolen, ond bråd död och tre miljoner australiensiska dollar flämtas fram på tangenterna.

Islänningar

Islänningar är titeln på en bok av fotografen Sigurgeir Sigurdjónsson och Unnur Jökulsdóttir, text. Under flera år reste paret omkring på ön och plåtade och slog sig i slang med människor. Resultatet är lysande! Ett Island på väg att försvinna dokumenteras i vardagliga, nära bilder som ställer frågor, får mig att undra. Det är både rörande och roande. Delar av materialet ställs nu ut på Thjodmenningahusid i Reykjavik.

On the Road

Så här års kan en resa på Island innehålla flera årstider. I går startade jag i det skönaste vårväder från Reykjavik. Kommen till Borganes, femtio kilometer norrut, var det vinter. Vägbanan visserligen rensopad från snö, men de mäktiga bergskedjor som omslöt färdvägen var rejält vitpudrade och isen låg knagglig längs strandlinjen. En bit längre in i dalen på väg mot Reykholt och Snorristurlasonland, 100 kilometer från huvudstaden, blev det åter vår och riktigt varmt! Ytterrocken åkte av i Reykholt och fikat inmundigades mot en ljummen husvägg i den pittoreska lilla byn. Bilden är strax utanför Borganes. Om hörnet väntar våren!

Ord och inga visor

Finansminister Steingrimur J. Sigfusson är tung i isländsk politik, en man med hög moral och den mest profilerade politikern i isländsk media. Så handlar ju landets framtid i så extremt hög grad också om ekonomin, Icesave-avtalet och dess konsekvenser för islänningar i generationer framöver. Icesave är internetbanken som lättvindigt lånade pengar till britter och holländare utan att ha nödvändig bankgaranti. När det ekonomiska systemet kollapsade för drygt ett år sedan, stod man med lång näsa och nerdragna brallor. De är i debatten om återbetalning av mångmiljardbeloppet som debatten ofta går över styr.

Det politiska klimatet är tufft, långt från samförståndslösningar och kompromisser. Etiken och moralen är generande låg, personangrepp på gränsen till ärekränkning är vanliga i världens äldsta demokrati! I veckan fick finansministern nog och läste lusen av kollegorna på högerkanten i Alltinget, Islands parlament. Sigfusson var heligt förbannad på alla påhopp och konfrontationer, här brände det till rejält i den tevesända debatten! Men kommer något att förändras? Tvivlar på det. Island är förlamat av två stora frågor, dels icesaveavtalet och folkomröstningen om avtalet som sker i mars, dels resultatet av utredningen om krisen och dess syndabockar. Redovisningen har skjutits upp flera gånger, nytt datum är i slutet av februari. Det sägs att huvuden kommer att rulla.

Mot sommaren!

En joggare passerar längs Nordatlantens strandlinje i Reykjavik. På andra sidan vattnet siktas president Ólafurs boning. Solen lyser upp den bleka eftermiddagen. Man kan se det symboliskt: Mannen springer för att hämta sommaren. Eller åtminstone bringa den korta, närmast obefintliga våren till Island.

Isländska skyltar: 26

Island är ett hästland. De isländska springarna utgör en del av landskapet. Även i bebyggda områden ser jag ridstigar och ryttarna i alla åldrar. Men ibland blir det nobben som här vid Ellidaár, laxälven som sprudlar så fint genom Reykjaviks ytterområden. Längs ån finns förstås en bred ridstig, närmast en hästekipagens autostrada, bredvid den asfalterade och lyktförsedda promenadvägen för oss tvåbenta. Hästförbudet gäller den lilla skogsdungen på andra sidan älven. Den är så tätbevuxen och den ryttare som eventuellt ändå gör sig besvär, får det riktigt knepigt på hästryggen. Dessutom gäller förbudet även hundar. För rättvisans skull.

Processions

Daniel Bjarnason, nyligen aktuell med konsert på rockklubben Sódóma under Dark Music Days, festivalen med nutida musik, släppte förra veckan plattan Processions som nu får fin kritik i internationella media. Jag har haft en prototyp av skivan tillgänglig sen i höstas och lyssnat en del. Särkilt Bow to String, ett tresatsigt verk för kammarorkester med cellisten Saeunn Thorsteinsdóttir i den processade solostämman är ett spännande, mångskiftande verk. Harpisten Katie Buckley och slagverkaren Frank Aarnink, både från Islandsymfonikerna och flitiga på nutidamusikscenen, bidrar till det goda resultatet i duoverket Skelja. Titelverket Processions är för piano och orkester med pianisten Vikingur Ólafsson och Islandssymfonikerna. Ett smått expressionistiskt verk, fint instrumenterat, men är ändå plattans minst intressanta stycke. Men Red Handed, tredje satsen, är suggestiv.

Bilden är från festivalen Air Waves i höstas då Bjarnason med ensemble gjorde ett bejublat framträdande på Kaffibarinn, den legendariska rockklubben, i Reykjavik. Vilket drag i den minimala lokalen! Daniel Bjarnason som är dirigent på Islandsoperan har bland annat skrivit musik för Musica Vitae och London Sinfonietta.

Dans med berättartråd

På Ackis fick jag bland annat lära mig att en musiker sitter rakt upp och ner, spelar duktigt och håller käften. När jag jobbade med dans i början av nittiotalet var det unikt om dansare öppnade munnen på scenen. Som om musiker och dansare saknar röster. Knäna böj och fibbla med fingrarna med förseglade munnar. Vid gårdagens premiär på Endless med Íslenski Dansflokkurinn, The Islandic Dance Company, var dialogen lika viktig som dansen. Frågan är om jag gillade det fullt ut.

Endless är ett samarbete mellan den norska koreografen Alan Lucien Öyen, musikern Ólafur Arnalds och ensemblen. Rörelsemönstren är intressanta om än något begränsade i uttrycket och de tio dansarna har bra teknik. Korta monologer om uppbrott och hemkomster går som en röd tråd genom det femtio minuter långa verket. Dialogen förstärks av att texterna ibland exponeras i vacker piktur på skärm. Då blir det lätt övertydligt, lite too much. Musiken är skriven av tjugofyraåriga Ólafur Arnalds, piano, sparsmakade stråkar och elektronik i en crossover mellan pop och klassiskt. Arnalds med ett förflutet som trummis i hardcorebandet Fighting Shit och Sigur Rós målar en superromantisk, men spännande, dynamisk och i sammanhanget krispig, effektiv ljudbild. Jag gillar det mycket. Den här killen måste jag kolla upp!

Sammantaget fick jag en underhållande timme dans på Stadsteaterns stora scen. Stort nog.

Men tänk om...

Vad skulle hända med Island om här funnits behagligt varmt havsvatten? Nu har man ju sina varma källor och badbassänger, men badar i havet gör islänningen i princip aldrig. Jo i Nauthólsvik går det bra att ta ett dopp, men först efter att värmt upp sig i den varma bassängen på land. Så här i vintertider bär badarna både handskar och mössa.

Tack vare det kalla havsvattnet slipper jag Grand Canaria med paraplydrinkar, brädseglare, strandraggare och honungsmelonförsäljare på stranden. Här vilar strandremsan i Splendid Isolation. Inget tjafs. Bara natur. Men tänk om? Glaciärerna smälter på Island och medeltemperaturen höjs varje år. Redan nu har Rekjavik ett par grader högre medeltemperatur än Stockholm. Den här vintern har det känts ganska märkligt vissa dagar med 25 grader minus hemma i Söra och fyra plus i Reykjavik. Men en paraplydrink på Stranden? Nej tack.

Bilden är från Reykjavik vid färjeläget till ön Videy i tisdags.

När du får oväntat besök

Mitt i inloppet till Reykjavik ligger Videy. Ön bebyggdes på 1700-talet som residens för den danska fogden med en pampig mangårdsbyggnad och en liten kyrka. Under 1900-talets första hälft utvecklades ett samhälle på ön. Öborna hade sin utkomst av en fiskfabrik, som mest arbetade här 200 människor. Under andra världskriget upphörde fabriken, skolan las ner och de sista innevånarna flyttade från Videy som sen dess är obebodd men gästas av många besökare.

Ett av de mer spektakulära besöken gjordes 1931 av Charles Lindbergh, atlantflygaren. Då var Videy fortfarande en befolkad ö med framtidstro. Han kom med sin fru i ett enmotorigt litet sjöflygplan och landade vid öns brygga. Svenskättlingen Lindbergh var den första som flög över Atlanten, New York - Paris nonstop 1927, och blev medial världskändis på kuppen. Det måste känts stort när superkändisen landade på vattnet utanför Videy och övernattade i ett privathem på ön. Atlantflygaren utnyttjade sin berömmelse åren efter atlantflygningen med många resor i sin Spirit of St Louis och andra maskiner. Besöket på Videy 1931 blev dock en av hans sista.

Året efter besöket i Videy kidnappades Lindberghs baby utanför New Jersey och hittades död, ett av 1900-talets mest uppmärksammade brott. Lindbergh flyttade till Europa och gjorde sig dessvärre känd som en vän av det tyska riket med komprometterande umgänge i nazikretsar. En sorglig solkning av hjälteglorian. Kanske var flygesset bara omedveten och dum, som många andra tekniker vid den här tiden beundrade han tysk ingenjörskonst. Men hur dum får man egentligen vara? Vid tiden för besöket på Videy stod dock Charles Lindberghs rykte på topp och man kan lätt fantisera om vilket intryck mannen med den lilla maskinen som kom farandes genom luften så långt bortifrån måste ha gjort på öns fiskeriarbetare och småbönder. På en bild i den återuppbyggda skolan, övriga byggnader är borta, ser man Lindbergh stirrande stint in i kameran, klädd i elegant sportig outfit med hustrun och några av Videys honoratiores vid sin sida. Två världar som möts. På en annan bild syns det lilla planet med dess jättepontoner tryggt förtöjt några meter från bryggkanten.

Till Videy kommer man annars med båt, färden tar inte många minuter. På vintern går turerna bara på helger. Det fina promenadstigarna lockar, att gå runt ön tar halvannan timme, och i den pampiga mangårdsbyggnaden finns ett kafé. Videy är värt ett besök, så nära Reykjavik och samtidigt så långt bort. En helt egen värld. Även om de flesta byggnader har försvunnit, timmer är åtråvärt på Island och när ön avfolkades användes timret till nya byggen, är det lätt att föreställa sig det lilla samhället som en gång fanns, utvecklades i fyrtio år för att sen försvinna. De många skyltarna med gamla fotografier på husen och dess innevånare, hjälper mig att sätta fart på fantasin.