På Austurstraeti mitt i Reykjavik träffar jag författaren Bjarni Bernadur. Han står och säljer sin självbiografi samt diktsamlingen Nattens förvirring. "En hippiebok om total galenskap, själsligt mörker men också optimism", enligt en tidningsrecension. Själv säger han att hans eget, hårda liv gör att böckerna kallas LSD-litteratur. Bjarni är också målare i en espressionistisk anda besläktad med Erland Cullbergs konst. Absolut ingen ointressant dussinpoet eller målarkludd, tvärtom, men märkt av ett skoningslöst liv och leverne. Nu står han i den accelererande fredagskommersen och försöker kränga sina böcker. Jag frågar om det är OK att fotografera och skriva några rader. Han nickar långsamt, jakande.
Kollar man det som skrivits om honom, överskuggar levnadsteckningen, eller rättare sagt delar av hans liv, själva konsten. Det känns kanske orättvist, men författaren återkommer också själv till sitt nattsvarta liv, gång på gång. Har ett beroendeförhållande till hur det blev, liksom han en gång satt fast i tunga droger. Mångårigt missbruk, psykisk sjukdom och ett fruktansvärt, oförklarligt begånget mord, jag känner mig alldeles frostbiten när allt detta visas upp i svarta, tryckta bokstäver på vitt, oskuldsfullt papper. En konst som knappast saluförs av den stora bokhandelskedjan eller hittas i hyllan på stadsbiblioteket. Den presenteras med en nödvändighet, som också har symbolvärde, direkt på gatan. En asfaltens poesi för överlevnad, förståelse och försoning. Det är stort nog.
Genom själens småskaliga glugg
skickas en gnista genom skymningen
Med förnyad kraft reser jag mig ur askan
(Ur en dikt av Bjarni Bernardur i fri översättning)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar