Lille Skutt i Katlagrottan

Efter att ha häckat i dagar på klubbar & pubar, får jag en stark längtan att sträcka ut över brända lavafält och längs varma, upprymda vattenflöden. Känna naturkrafterna, havsvindarna och lukten av tång. Och nog blir jag bönhörd! Färden går mot Reykjanesskagen i landets sydvästligaste hörn. Vägen kantas av stora, brända lavafält med avbrott för små fiskebyar, som sparsmakade pärlor på ett svart, hemlighetsfullt band. Lavan, i giftgrönt mossigt omslag, lyser. Högerut hägrar havet.

Vid Gardur längst ut på näset, öppnar sig landskapet för att förbereda resenären på nya spelregler. Vid havshorisonten skymtar det väldiga Snaefellsjökull, Islands Fujiama, vit, konformad och onåbar. Glaciären beskrivs i Jules Vernes roman Resan till jordens medelpunkt, trots att författaren aldrig besökte platsen och kanske inte ens kände till den.

Det är ebb. Vid fyren finns ett litet museum sammanställt av en gammal man som samlar på allt, från uttjänta läderfotbollar till traktorer och uråldriga radioapparater. Kärnan i den välskötta samlingen är ortens marinhistoria. Det som saknas i struktur och urvalsprinciper, vinns med råge genom den smittande entusiasm som samlingen andas. Här samsas högt och lågt. Ingen pryl, apparat eller gammalt släktfotografi tycks oviktig. Museilektor Hector Lektor Sector hade kanske haft vissa invändningar, men alla vi andra fröjdas! Talar du vänligt med samlaren själv, så får du också låna nyckeln till fyrtornet, kliva uppför de många trappstegen för att skåda havet i fågelperspektiv. Som så mycket annat här på ön är dessa orgier i upplevelse gratis!

I Grindavik stannar jag för att köpa middagsfisk. den lilla byn är landets kanske främsta leverantör av havets läckerheter. Ser den imponerande flottan med fiskebåtar, alla fiskfabrikerna, men ingen affär. Några gubbar jag frågar säger skrattande att här finns ingen. Landets mesta fiskeby, men ingen butik, det är ju för roligt! Men man kan köpa direkt från båtarna, säger den ene och tittar hastigt på klockan. "Har kaptenen gått hem blir det förstås ingen fisk", tillägger han och skrattar igen.

Det börjar skymma. Utan fisk styr jag mot Krýsuvik för att via Hafnafjordur ta mig hemåt. Sex långa mil som hämtade ur Astrid Lindgrens dramatiska berättelse om Tengil och Katlagrottan. Jag färdas genom ett bergigt landskap, kargt, ödesmättat, svartbränt med små stänk av brunt och grått. Oändliga fält av lavaformationer med djupa sprickor rakt ner i underjorden. Därtill Den Stora Tystnaden. Inte en bil, inte en människa, inget hus eller djur. Inga tecken på liv. Den tilltagande skymningen förstärker den demoniska stämningen. Plötsligt vältrar stora ångmoln ner från bergssidan och lägger sig som hungriga djur intill vägen. Det luktar svavel.

Jag befinner mig vid Selatún och erfar in på bara märgen att färden går på vulkanisk mark. Kiselfärger i gult, ockra, rött, vitt och grått lyser upp jorden som på en häftig, abstrakt målning, utförd med intensiva penseldrag. I bildens mitt syns otaliga kokande små grytor i grålera. De pyser, ångar, fräser och skvätter. Svavellukten är påträngande. Jag står inbäddad i varm ånga, som i en sauna. Utanför värmen härskar det kalla, karga månlandskapet. Jag är ensam på Island och i Världen.

Islänningens genom tiderna starkt förankrade tro på huldror, vålnader och väsen faller på plats. Det blir så gastkramande tydligt. Jag är inte vidskeplig, men vill absolut inte få motorstopp när nattmörkret nu snabbt sänker sig över ödevägen vid Krýsuvik. Här styr naturen och naturkrafterna.