Islandshästar

I går såg jag en äkta snyftare i Kastljós, magasinprogrammet i teve. En story hämtad direkt ur levande livet. En framgångsrik hästkarl hade i flera år tränat sin extremt löftesrika islandshäst. Efter att ha vunnit allt som fanns att tävla om på ön, ställdes han inför sitt svåra beslut. Skulle han lägga locket på vad nya utmaningar beträffar, eller skulle han ta hästen till Europa och det årliga Världsmästerskapet för islandshästar, medveten om att hästen i så fall aldrig kunde återvända? Islandshästar får, utan undantag, aldrig komma tillbaka på grund av smittorisken, det är sorgligt men sant. Och dessvärre helt nödvändigt. Islands tusenåriga isolering har gjort landet extremt känsligt för smitta på djur. Bakterier och mikroorganismer som förs in, kan få oanade, tragiska konsekvenser.

Mannen tog hästen till Holland, och den samspelta duon gjorde ingen besviken. De levererade med besked! Tillsammans vann de två världsmästerskap på raken. Nu sörjer han hästen som han så småningom var tvungen att sälja. "Jag är tveksam om mitt beslut var rätt", säger han, en stor, stark isländsk hästkarl med grötig röst och tårar i ögonen. Han kunde ha struntat i att jaga fame i Holland, skyll dig själv, tänker jag först. Men allt eftersom intervjun rullar på, börjar jag tycka synd om mannen. Och hästen. Hästmannen står ju där och visar känslor, naket och utan blygsel. Han tycks uppriktigt sorgsen. Hästen hade blivit något betydligt större än ett alldagligt kreatur eller en cashmaskin, om den nu någonsin varit det. Storyn är gripande. Det är bra teve. Ett av de där sällsynta tillfällena när verkligheten och mänskliga känslor bränner rakt genom teveskärmen.

Svenska fiskare som vill använda egna spön på Island behöver inte vara ledsna, men innan de får fiska lax måste de visa intyg om decinficering från Anticimex. Samma sak gäller jägarna. Det hjälper inte om du så heter prins Charles eller Carl Gustaf. Och de stackars islandshästarna då... När jag färdas över de isländska slätterna där hästarna utgör en naturlig, integrerad del av landskapet, tänker jag ibland på deras olyckssystrar och bröder i exil. Hemma i Sörmland talade Sigrún, min isländska sambo, vid något tillfälle på sitt hemspråk till några islandshästar. Vet inte om det var ren inbillning, men jag såg tydligt hur djuren spetsade öronen och lyssnade. Intensivt. Om jag tillägger att de också nickade sorgmodigt, har jag nog gått för långt i mitt berättande.