Naturlig konst

I Reykjavik finns sex museer för bildkonst och skulptur, ett mindre fotomuseum plus ett otal gallerister där Kling & Bang står för det radikala och Reykjaviks Konstgalleri för intressant vardagskonst. Lägg därtill återkommande konstfestivaler, gränsöverskridande konceptkonst och mer tillfälliga utställningar i t ex Thjódmenningahúsid (hela vintern har visats en fantastisk filmexposé med isländsk film), framstår Reykjavik som en klart godkänd kulturstad. Än så länge oftast utan entréavgifter, vilket gör att jag har kunnat återkomma till favoriterna gång på gång. Dessutom inbjuder Listaháskóli Islands, Högskolan för konst, där bildkonst, musik och scenkonst samsas under samma tak, till spännande gränsöverskridanden. Nordens Hus, Alvar Aaltos stolta skapelse, spelar också en roll som kulturcentrum, på Island är den nordiska tanken inte stendöd. Kulturduschen har skvättat och skvalat mest hela tiden under mina snart 11 månader på ön.

Ändå bjuder naturen på de mest genuina bild & ljudupplevelserna, naturlig konst (erfarenheter som förstås också kan vara både radikala och modernistiska men aldrig urbana)! Bilderna är hämtade från en utflykt häromveckan. På de mest oväntade ställen står jag plötsligt stum inför fantasifulla upplevelser i bushen.

Handelsman Flink

Förra veckan berättade jag om Evert Taubes Sjösalavals som på Island är känd som Vorkvöld i Reykjavik, en sång som alla islänningar i mogen ålder älskar. Låten har förföljt mej under min vistelse på ön. När jag landade med bilfärjan i Seydisfjordur för närmare 11 månader sen, skvalade taubevalsen i färjelägets högtalare. Den första musik jag hörde på isländsk mark. Strange! Förra veckan lät vaktmästaren i Blönduósi kyrka helt ogenerat taubevalsen med dess välkända, isländska text klinga ut i templet som ljudtapet och mysfaktor. Mellan dessa musikaliska intermezzon har Sjösalavår hörts till och från i de mest skilda sammanhang. Och islänningarna vägrar att acceptera valsen som något annat än sin egen.

I förra veckans blogg från Nordurlandi vädrade jag misstanken att Taube som gärna lånade melodier från både Argentina, Norge och Medelhavet, kanske hittat sin vårvals på Island? Men teorin är Bullshit. Den isländska varianten är av betydligt yngre datum (1960-tal) än Taubes original från 1942.

På bilden syns handelsman Flink, en i raden av Taubes många älskade figurer. Jag träffade honom i den livs levande diversehandeln i den lilla charmiga staden Saudárkrókur på Norrkusten. En helt fantastisk butik med stövlar, husgeråd och matvaror prydligt uppradade på en minimal yta. Det här är Real Stuff inget turistjippo eller reservatgrej. Det är som att förflyttas 70 år tillbaka i tiden. Och precis som i den inhemska varianten av Sjösalavals talar handelsman Flink bara isländska!

Svalka i hettan

Det är inte bara hemma som det råder högtryck. Temperaturen i Reykjavik har den senaste veckan varit extremt hög. Medeltemperaturen på Island har höjts flera grader de senaste 40 åren. Med värmen kommer nya växter och djur. Landet har hittills varit befriat från myggor, getingar, fästingar och mördarsniglar. Nu har den sistnämnda etablerat sej på Island. När kommer bromsarna och myggorna? Samtidigt som jöklarna smälter och havsnivån stiger, vilket kan medföra att delar av den bördiga strandmarken ligger under vatten om 50 år.

I den lilla charmiga staden Sáudárkrókur på Norrkusten, hittade jag den här svalkande men tragiska isbjörnen. Han kom gående över isen från Grönland vintern 2009 och skrämde skiten ur innevånarna. När björnen vandrat, simmat och plurrat på Nordatlantens isflak så länge är den rejält hungrig och mycket farlig. Att bli uppstoppad och betittad av oss turister och infödingar på stadens lilla museum är förstås ett föga ärorikt slut på ett fritt liv på vita vidder. Hur trist det än är med uppstoppade djur, måste jag medge att björnen skänker en viss svalka i sommarhettan.

Land och stad

Efter fem dagar i bushen känns det lite småtrevligt att bli urban igen. Kontrasterna mellan resan till norrkusten, dess småbyar, pyttestäder, milsvida ödemarker och den puttriga ¨storstan¨ Reykjavik är avgrundsdjup. Huvudstaden är liten, beträffande invånarantalet, men vad kultur och nöjesutbud beträffar imponerande. Lilla New York kallas den ibland och visst ligger det något i smeknamnet.

Innan jag satte min fot på Island hörde jag en gång i Vasaparken i Stockholm två arkitektstudenter utnämna Reykjavik till världens fulaste stad. Är väl inte beredd att hålla med (tycker att bland annat Kramfors och Flen är betydligt fulare), men kan förstå snacket. På Island härskar individualismen. Det gäller även stadsplaneringen. Banne den tjänsteman som till äventyrs skulle ha synpunkter på färgsättningen av hustak och staket. Eller tillbyggnader. Om myndigheterna inför mer rigida byggnadsbestämmelser gör islänningarna förmodligen revolution! Banker och finansvikingar kan robba mej, men kom inte och bestäm över mitt hus, tycks man mena.

Hur som haver är kontrasten mellan lugnet på den lilla tältplatsen på norrkusten och det puttriga sommarlivet på Reykjaviks gator monumental. Men det finns också "gatuteater" långt bortom glättade silverfärgsfigurer á lá New York och pockande stadshuldror. Jag tänker på demonstrationerna som försiggår utanför regeringsbyggnaden, där desperata familjer som representerar en stor del av befolkningen (över 30 % av befolkningen är bankrutt och betydligt fler befinner sej i den direkta riskzonen på grund av hus och billån i utländska valutor) vräker ut sitt armod på banderoller och i högtalarförstärkta klagovisor. Många har klarat sej genom att regeringen beslutat om uppskov med amorteringarna. Samtidigt kan de styrande inte presentera en hållbar, långsiktig lösning. Här sitter landets redan illa omtyckta politiker på en regelrätt krutdurk.

Samtidigt som det klatschiga turistlivet rullar vidare i Reykjavik.

Á Nordurlandi (på Nordlandet)

Färden går till Nordurlandi. Under resans gång fångar de otaliga nyanserna i grönt och blått ögat. Med frodiga penseldrag har allt det gröna målats på ängarna som klänger kaxigt längs bergskedjorna. I nästa ögonblick står jag stum inför lavafältens grågröna nyanser med stenar draperade i månghundraårig mossa. Allt det övriga går i blått - bergen, sommarhimlen med lågsniffande moln, den väldiga Nordatlanten, porlande vattendrag och insjöar som interpunktioner i spenaten. Och ljuset! På den lilla halvön Furillen på östra Gotland har jag upplevt ett ljus i närheten av detta. Men bara i närheten. Den transparenta ljussättningen är fullkomligt unik. Det känns lätt att andas, ja faktiskt lite enklare att vara människa.

Varenda liten bergknalle och småstrilande bäck markeras med prydliga namnskyltar. Naturen är namndöpt och mer personlig på Island. Och fårflockarna och hästhjordarna, en omistlig förlängning av naturen. Liksom livet och döden.

Saudárkrókur, Hofsós, Siglufjördur, Ólafsfjördur, Dalvík, Húsavík och Akureyri. Jag upplever nya favoritställen, tiden rusar och vid Mývatn, den mytomspunna fågelsjön i nordöst, måste jag dessvärre vända kosan hem mot Reykjavik. Då har jag bland allt annat hunnit besöka det internationella konstnärskollektivet i Skagaströnd och Godafoss, gudarnas vattenfall, sett de makalöst fantasieggande lavaformationerna i Dimmuborgir (inte konstigt att islänningarna tror på väsen), kollat in den maffigaste regnbågen klockan tre på morgonen i Dalvík (bilden) och ett otal gånger druckit mitt termoskaffe med nordatlanten skvalpandes vid fotsulorna. Ett gång med ett gäng glada valar som fikagäster en bit ut i viken!

Några nätter bor jag i splendid isolation på en gammal släktgård. Tio rum att skvalpa runt i. Nedanför mangårdsbyggnaden rinner en av Islands bästa laxälvar. Här kan man annars se både prins Charles, oljeschejker och japanska affärsmän svinga spöet. Nästa natt tampas jag med horder av tyskar, italienare och danskar på en överfull campingplats i Reynihlíd. Vilket drag!

I Blönduósi besöker jag stadens kyrka (går gärna in i tempel längs färdvägen för en stunds kontemplation). I helgedomen befinner sej också två tyskar i stilla bön och kyrkans vaktmästare bakom en pulpet vid koret. På bordet ligger sedvanliga vykort och kyrkoinformation. Bakom vaktis står en radio och skvalar Evert Taubes Sjösalavals. Inte blygt viskande utan med bärig volym och i en valsrytm som böljar och bölar mellan kyrkvalven. Texten är isländsk och varenda islänning i mogen ålder känner den som Vorkvöld í Reykjavik. Vid något tidigare tillfälle då jag försynt påpekat det sympatiska i att Island anammat en av den svenska nationalskaldens mest kända alster, har jag fått indignerade mothugg. Vorkvöld i Reykjavik är alls inget alster från någon svensk nationalskalds penna, utan en äkta isländsk, mycket välkänd inhemsk schlager. En av landets mest kända låtar! Vår melodi! Basta! Vis av tidigare erfarenhet inlåter jag mej inte i diskusion med kyrkans tjänare om valsens ursprung. Mumlar istället något om värst vad den här kyrkan är folklig.

Ute på kyrkbacken skiner solen och två Spóar pickar ivrigt på en av gravarna. Nästa vecka åker jag till Vestfjordarna. Till och med islänningarna tycker att det är som att komma till ett annat land. Allt lär vara annorlunda. Bakom mej slår kyrkporten i Blönduósi igen och innan tyskarna hunnit ut, far en svag fläkt av den taubska valsen över kyrkogården. Plötsligt slår det mej. Taube var själv en hejare på att låna melodier, han kanske knyckte vårvalsen på Island? Vem vet?

Mot Akureyri och norrkusten!

I dag åker jag till norrkusten. Kommer vara borta 3 - 4 dagar. Vädret är som så ofta på Island skiftande, milt uttryckt. Ömsom regn ömsom sol. Ena stunden kraftig blåst, nästa stiltje. Just nu hänger gråa skyar tungt över sydväst. Jag laddar bilen med en del bra musik och lämnar Reykjavik och Bergman Band - mitt musikprojekt. Längtar efter att sträcka ut! En önskan som är lätt att expediera här på ön, avstånden är långa och bensinpriset dessvärre skyhögt. Det kanske ändå blir en resa på 150 svenska mil. Tillhörde jag vandringsfolket i ett tidigare liv? Eller är det bara de många årens flitiga turnerande som fortfarande känns i benen. Det där med avsked och hemkomster ni vet... Bitterljuv musik och äventyret som väntar runt hörnet.