Hederlig talteater, eller?

Stadsteatern och Nationalteatern heter de två statligt och kommunalt stödda teatrarna i Reykjavik. Båda är drabbade av kraftiga nedskärningar och ökade lönsamhetskrav. I det stränga ekonomiska klimatet har fotfolket, de fria teatergrupperna, det ännu tuffare, om de överhuvudtaget finns kvar. Isländska konstnärer är å andra sidan vana att ha många och olika jobb. Att kämpa. Landet är litet och trots Islands internationella framgångar på kulturområdet, är möjligheterna att leva på konstutövandet begränsat för de flesta. Å andra sidan är det ingen skam för en isländsk artist att deltidsjobba som chaufför eller teletekniker vid sidan av sin konst. Det är mycket vanligt. Jobba häcken av sig verkar dessutom vara en väsentlig del av det isländska kynnet. Men kulturarbetarnas livscykel är mer tungtrampad nu.

I går begav jag mig till Nationalteaterns lilla scen för premiären på Völva, sagan om jordens uppgång, undergång och pånyttfödelse. Inget direkt uppåttjack precis, men texten har aktualitet i vad som händer här och nu. Manuset bygger på Völuspá (Völvans spådom) ur Eddan omtolkad till nutida språkdräkt av Tórarinn Eldjárn. Projektet är ett samarbete mellan frilansande teaterarbetare och Nationalteatern.

Skådespelerskan Pálina Jónsdóttir rör sig obehindrat mellan de 27 bildskärmarna som vilar i luftrummet ovanför scengolvet. En sierska som glider ut och in i skuggvärldar och disiga dagrar. Redan i entrén möts jag av ett effektfullt, sparsmakat dovt mullrande, publikgradängen vibrerar, sjunger sin egen klagosång. Undergången känns nära och långt bort. Monologen flödar som en ymnig rännil mellan skärmarnas imaginära grafiska mönster och sierskans egen skuggtillvaro.

Låt mig slå fast att jag ganska ofta upplevt teater på ett fullständigt främmande språk. Sovjetunionens statliga ungdomsteater bländade mig vid Teaterfestivalen i Narva. Théatre Soleil gjorde ett outplånligt intryck vid en föreställning i Paris utkanter. På Internationella Teaterfestivalen i Tammerfors såg jag inspirerande holländsk scenkonst på originalspråket. Det finns fler goda exempel. Det som förlorades i text och dialog, vann jag kanske i en större öppenhet för stämningar, ljud, ljus, scenbild och det som sägs mellan raderna, själva kontexten. Vill påstå att det finns en hel del att hämta där!

Föreställningen på Nationalteatern gör mig mer osäker. Tyckte nog att spelarten var ouppdaterad, om uttrycket tillåts i sammanhanget, ja lite väl högstämd. En monolog med för stort M. Ok, ett klassiskt ödesmättat drama spelas upp, men texten är transformerad till nutid och scenografin med dataskärmar och animationer är i balans med detta. Varför då denna Teaaater? Textstarka Pálina Jónsdóttir kan sin läxa, men budskapet bäddas in i ett plaskigt reverb och ett mässande som skapar avstånd, varför? Har jag missat något? Förutom texten då.

Precis innan föreställningen tar sin början, gör Islands president effektfull entré och publiken reser sig mangrannt och resolut. Det ger mig kvällens mesta bryderi. Går det till så hemma också? Borde kanske veta, men är tyvärr helt okunnig. Om kungen & Silvia eller Reinfeldt skulle gå på Dramatens lilla scen (det händer dessvärre sällan eller aldrig), reser sig då publiken? Det måste jag kolla upp! Ett minne på temat dyker upp. På Barnteaterfestivalen i Kuusankoski upptäcker jag plötsligt att Finlands president Tarja Kaarina Halonen sitter nästan bredvid mig. Obemärkt har hon smitit in i salongen, och nu sitter Muminmamman själv och skrattar hjärtligt tillsammans med barnen i publiken. Själv skrattar jag också, fast dialogen är på finska.