Överst: Electro pop är väl inte riktigt min grej, men Bloodgroup, ett av Islands mest erkända band inom genren, har definitivt något. Ett utlevande, lite nervigt uttryck tränger igenom blippande lådor, mooginfluerade, täta ljud (med enstaka övertramp av Kalle Anka - karaktär), trummaskinerna och hela baletten. Här finns mycket jävlar anamma och en bra energi!
Mitten: Oannonserade kliver Tender Foot upp på rockklubben Dillons minimala scen. Alldeles nyss bedövade hårdrockarna Dikta en entusiastisk publik. Nu bjuds stillasinnad, melodisk pop i en modifierad, egen stil med rötter i Simon & Garfunkels sångbok. Ett stort plus för det trestämmiga körandet med trummisen i falsett. Balsam för slitna öron!
Nederst: Schweiziska sångerskan Lole har en röst som påminner om forna tiders folkrocksångerskor med Joan Baez i spetsen. Inget ont i ikonen Baez, men det gör att jag först kalibrerar in mig på fel våglängd. Lole visar sig nämligen vara en originell, egensinnig singer and songwriter, den ljuva rösten till trots. En ung dam som vågar ta ut svängarna! De minimalistiska medmusikanterna drar sitt strå till stacken. Med svajande såg, saltbemängda rasslande snäckor, vacker solocello och en keyboardspelare som inte för en sekund tillåts spela konventionella ackord eller fraser, blir det till en alldeles egen musikbrygd. Kallas nygammal om man så vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar