Akranes ligger på andra sidan Faxaflói, havsviken utanför Reykjavik. Från huvudstaden kan jag ana bebyggelsen långt där borta på andra sidan vattnet. Akranes som hägring, ett Atlantis uppstiget ur havsdjupen. Förr tog resan, med bil runt hela viken eller med bilfärja, evigheter. Sedan elva år finns Hvalfjördurtunneln, en biltunnel under vattnet, 5762 meter lång och hela 165 meter djup. När jag färdas genom havsdjupen slår det lock för öronen. Resan går i ett nafs, eller åtminstone på 50 minuter. Själva tunneltrippen kostar 44 svenska kronor, enkel biljett.
Akranes visar sig vara en något sömnig småstad med en dominerande, och dessvärre nedläggningshotad cementfabrik mitt i city. Här finns också Islands främsta fotbollslag om man ska tro gubben på det lilla torget, han uttalar sig mer än gärna i saken. Turister är inte vanliga, åtminstone inte så här års. När jag stannar till för att vila apostlahästarna på gatan utanför den lilla hundraåriga träkyrkan, kommer genast en vänlig dam springandes från församlingshemmet bredvid för en privatvisning av helgedomen.
Här finns förstås såväl hamn som båtvarv och fiskfabrik. Vid kajen tronar fiskenäten i skulpturala formationer. Färjan som en gång gick mellan Reykjavik och Akranes är dock sedan länge indragen. Den mest spektakulära tillgången är Langisandur, den generösa stranden med finkornig, ljus sand, mitt i stan. Nästan som på Mallis eller Kanarieöarna! Och unikt för Island. Dessvärre blir ju vattnet aldrig tillräckligt varmt för utomhusbad. Vid ebb och hyfsat väder förvandlas den mjuka, inbjudande havsbotten istället till stadens promenadstråk. Havet i motljus, en och annan liten figur i rörelse nära vattenlinjen och en båt som tuffar in i hamnen. Det känns kontinentalt. Är jag i Akranes eller på Ibiza?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar