Fågelskådning

Tittade in på Svartir svanir (Svarta svanar), en utställning på galleri Kling & Bang. Den lilla, internationellt uppmärksammade konsthallen ligger några kvarter från bostaden och jag går ofta förbi. Vet inte om det är mitt konsttörstande lillfinger eller utställningens titel som lockar. Svarta svanar - möjligen spelar rubriken en viss roll. Har en gång i världen spelat in en platta med just den titeln. Svarta svanar känns lite familjärt, som att träffa en gammal kompis på gatan, en polare man inte sett på 15 år. Kanske har man inte så mycket gemensamt längre, men slinker ändå med hem på kvällsmacka, öl och lite eftersnack.

Annars kan svarta svanar vara en metafor för oväntade tillfällen, unika sammanträffanden eller en objuden gäst. Vet inte om dessa uttydningar låter sig appliceras på mitt spontanbesök på den sparsmakade utställningen, där kollektivet The Icelandic Love Corporation ställer ut installationer och visar animerad film.

Verken tillkom under gruppens arbete i Kanada vid tiden för den isländska krisens utbrott. Det är konceptkonst. Ett tält med stora, ofödda, knappt skönjbara fågelägg. En skadskjuten isbjörn i trärelief. En osittbar bänk med spikar och trådar som påminner om en knypplingbräda. I fokus vaggar en stor, svart svan tillverkad av svarta nylonstrumpor och silvertråd. Bredvid ligger ett fågelägg klätt i svart flor med ett silversmycke som appelerar till den kvinnliga isländska nationaldräktens huvudbonad. En mor som vakar över sitt ofödda barn. Jag vet inte om den vackra, ensamma fågeln är nedstämd eller trotsig, mest tycks det vila en stilla sorg i henne.

Den svarta svanen stammar från Tasmanien, är sällsynt här och dessvärre inte sällan oönskad. Som om fågeln, just på grund av den sällsynta svarta täckningen, förebådar olycka och förknippas med negativa asociationer. Utställningens gungande svan verkar hur som helst betydligt mer dämpad än sina vitfjädrade artfränder i den stora ankdammen som omsluter stadens stadshus och dess politiker. Kanske den svarta svanen har något att berätta för dem?

Vissa kulturuppdrag ställer frågor och lämnar obesvarade tomrum. Somligt fastnar, eller dröjer sig åtminstone kvar. Den svarta svanens glänsande fjäderskrud, konstfullt förfärdigad av otaliga nylonstrumpor, biter sig fast med näbb och klor. Fråga mig för guds skull inte varför.