Spökstaden

Island är en av få länder som aldrig haft en försvarsmakt. Det innebar att Island stod vidöppet och sårbart vid andra världskrigets utbrott. Landet var bara några futtiga dagar från att invaderas av nazi-Tyskland. Engelsmännen hann dock före och upprättade en bas på ön, men mönstrade av vid krigsslutet. 1949 var Island en av de länder som bildade NATO. Det innebar bl a att USA fick tillåtelse att bygga en flygbas på ön. Redan 1946 hade man fått tillstånd att flyga från Island. Spänningarna mellan öst och väst började bli kännbara. Det kalla kriget eskalerade och Islands strategiska läge kom att utveckla den amerikanska förläggningen i Keflavik till Prio Ett.

En jättestad med många tusen soldater blev resultatet. En sluten stad som skyddades av taggtrådsstängsel, ett samhälle förborgat för alla islänningar, utom de som fick arbete där. De flesta islänningar var positiva till arrangemanget, men många var också emot. "Island ut ur NATO. Basen bort!" skallade ropen på Reykjaviks gator.

Amerikanarna, kaninn som de kallades, en förkortning av amerikaninn, kom att påverka livet på ön. Livstilen och inte minst basens radiostation som pumpade ut den nyaste, annars otillgängliga, populärmusiken, gjorde avtryck. Alla unga rattade in Kaninn som stationen kallades i folkmun, och amerikaner på permission i Reykjavik var populära hos vissa isländskor. I början av den här perioden var Island fortfarande ett ganska outvecklat och isolerat fiske och jordbrukssamhälle. Först var det britternas pengar och arbetstillfällen som slungade Island in i den nya tiden. När USA tog över fortsatte utvecklingen i katapulkfart. Kaninn, flygbasen, radiostationen, teveprogrammen (fanns bara på basen) och de tuggummituggande jänkarna på permission i huvudstaden, kom att förkroppsliga allt det nya, symbolisera framtiden och välståndet. Även om känslorna hos islänningarna var blandade.

För många av soldaterna var kommenderingen till Island rena rama döden. Mest skrämmande var att skickas i Vietnam, därifrån kom man ofta hem i en svart säck. Näst värst var Keflavik, där dog man istället av tristess och den mördande tillvaron på de svartbrända lavafälten, så gick snacket på 1960-talet. Basen kom med tiden, allt eftersom den positiva utvecklingen i östblocket fortskred, att förlora i strategiskt intresse, men verksamheten fanns kvar ända till 2006. Plötsligt kom en not från USAs försvarsdepartement att basen skulle läggas ner. Det blev ett ramaskri från öns högerkrafter. Markhyran och arbetstillfällena var ju en väsentlig del i den isländska ekonomin. Men nedläggningen var ett faktum. Kaninn försvann.

Tre år efter nedläggningen står basen fortfarande tom. Inte riktigt förstås. Av över 2000 lägenheter är 700 tillfälligt uthyrda till studenter vid universitetet. De lockas till basen genom att hyran är över 50 % billigare än i Reykjavik. Fritt bredband och gratis resor ingår. En del företag har också hittat hit, men när jag besöker basen verkar området spöklikt tomt och ödsligt. Som efter The Big Bang. Så småningom ser jag en kvinna komma stretande i blåsten över fälten. Hon jobbar i ett teknikföretag inhyst i en av barackerna. "Det här är rena spökstan", säger hon. "Här finns ingenting! Knappast en liten kiosk ens." En grupp arbetar dock på att etablera nya verksamheter. Hälso och friskvård, utbildning, konstnärliga projekt, ny teknik och miljövård står på agendan. Men på krisens Island behövs, mer än någonsin, utländsk kapital för att realisera planerna. Så, vem vill köpa en flygbas, stor som halva Gnesta? Det brådskar. Hus mår som bekant inte bra av att stå tomma och outnyttjade.

Kaninn lämnade ön för tre år sedan, men den amerikanska radiostationen har återuppstått. Kaninn fm 91,9 sänder amerikansk pop dygnet runt. Snacka om nostalgiskt retrorus!