På Ackis fick jag bland annat lära mig att en musiker sitter rakt upp och ner, spelar duktigt och håller käften. När jag jobbade med dans i början av nittiotalet var det unikt om dansare öppnade munnen på scenen. Som om musiker och dansare saknar röster. Knäna böj och fibbla med fingrarna med förseglade munnar. Vid gårdagens premiär på Endless med Íslenski Dansflokkurinn, The Islandic Dance Company, var dialogen lika viktig som dansen. Frågan är om jag gillade det fullt ut.
Endless är ett samarbete mellan den norska koreografen Alan Lucien Öyen, musikern Ólafur Arnalds och ensemblen. Rörelsemönstren är intressanta om än något begränsade i uttrycket och de tio dansarna har bra teknik. Korta monologer om uppbrott och hemkomster går som en röd tråd genom det femtio minuter långa verket. Dialogen förstärks av att texterna ibland exponeras i vacker piktur på skärm. Då blir det lätt övertydligt, lite too much. Musiken är skriven av tjugofyraåriga Ólafur Arnalds, piano, sparsmakade stråkar och elektronik i en crossover mellan pop och klassiskt. Arnalds med ett förflutet som trummis i hardcorebandet Fighting Shit och Sigur Rós målar en superromantisk, men spännande, dynamisk och i sammanhanget krispig, effektiv ljudbild. Jag gillar det mycket. Den här killen måste jag kolla upp!
Sammantaget fick jag en underhållande timme dans på Stadsteaterns stora scen. Stort nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar