Att tävla i musik

Låt mig först som sist deklarera att jag tycker tävlingar i musik är en omöjlighet. Men tävlingar av alla slag kittlar oss och får dessutom oftast rejäl massmedial uppbackning. Det märks inte minst i Idol och melodifestivalstider.

Nomineringarna till Isländska Musikpriset (Tónlistarverdlaunanna 2010) presenterades i lördags. Det som skiljer priset från liknande tävlingar är att den nutida konstmusiken får rejält genomslag i nomineringslistan. Klassisk musik, nutida konstmusik, pop & rock, jazz, årets röst, årets nykomling och bästa CD-lay out finns representerade. Däremot saknas kategorin folk och World Music! Vill inte gärna tro det, men kanske finns det en viss utlänningsfobi på Island. Har svårt att tänka mig att en Orientfestival skulle frodas här. Invandrare har inget ansikte och ger dessvärre blygsamma avtryck i kulturlivet.

Bland Årets Pop & rockplattor finns både Bloodgroups produktion Dry Land och internationellt etablerade gruppen mom med charmiga Sing along to songs you don´t know. Kategorin Årets framträdande spretar rejält (och visar på omöjligheten i tävlingen). Här blandas rockbandet Hjaltalins framträdande på rock & popfestivalen Island Air Waves med Islandssymfonikernas konsert under Myrkum Músikdagum, nutida musikfestivalen. Som att jämföra äpplen och päron. I jazzklassen hittar jag gruppen ADHD, en av fyra nominerade. Tonsättaren och dirigenten Daniel Bjarnason är den musiker som förekommer mest, trots sin relativa ungdom är han en central profil i isländskt kulturliv och återfinns i fyra av klasserna. För övrigt tröttar kombinationen musik och indelning i genrer ut mig.

Syftet med Isländska Musikpriset är att uppmuntra den samlade bilden av inhemsk musik. Detta i en tid när isländsk radio och teve skär ner egna och inköpta kulturproduktioner till nära noll och skivförsäljningen dippar. Musikpriset initierades av rockmusikerna inom musikerfacket 1993. Sedan dess har tävlingen byggts ut genremässigt. Deltar gör alla som egenhändigt skickar in en CD eller annan dokumentation. I år sållade juryn bland 160 förslag, av dessa finns hela 58 på nomineringslistan.

Bakom Isländska Musikpriset står organisationen Hljómgrunnur (klangbotten) med en handfull sponsorer, men vilka som ingår i juryn framgår inte vilket förstås är en svaghet, men både musikerfacket och skivindustrin är som i alla liknande tävlingar inblandade. Det blir som vanligt Branschen som ger sig själva en dunk i ryggen! Positivt är att så många smala produktioner finns representerade. Om de också prisbelönas återstår att se, men här skiljer sig priset från till exempel Grammisgalan. Delvis beroende på att Island är ett litet land, man är mer benägen till genreöverskridanden, en ren nödvändighet på en liten marknad.

Även om jag dissar musiktävlingar rent allmänt, kommer jag förstås i likhet med hela den isländska befolkningen sitta bänkad framför teven när Isländska Musikpriset avgörs i direktsändning den 13 mars. Idol och Melodifestivalen hoppar jag över. Garanterat. Kalla mig gärna kultursnobb!

Bilderna: Daniel Bjarnasons ensemble spelar Bow to spring, på legendariska klubben Kaffibarinn i Reykjavik en regnig söndagseftermiddag i höstas, både Bjarnason och stycket är nominerade. I bandet sitter fantastiska cellisten Saen Thorsteindottir verksam i New York och nominerad som Årets Nykomling. Om man nu kan kalla en så driven musiker för nykomling. På den andra bilden syns electronica/syntpopbandet Bloodgroup. Kanske inte my cup of tea men på festivalen Island Airwaves i höstas impades jag av den härliga energi som gruppen utstrålade.