Island är fullt av gamla kåkar i korrugerad plåt. Ett praktiskt material mot saltstänkta vindar. Det här huset hittar jag på jungfrulig mark, alldeles nära Reykjavik. Läget är svindlande vackert med Nordatlanten ett stenkast från förstutrappen. Förmodligen är det en ödegård, men små tecken gör gällande att någon kanske ändå bor här. En ny lina vid husknuten. Ett tillknycklat tomt cigarettpaket. En välbehållen kajak en bit från uthusen.
Först tyckte jag att den rostiga plåten som syns överallt på ön var anskrämlig. Korrugerad plåt till väggar. På tak. Till fan och hans mormor. Efter fem månader har ögon och sinne kalibrerats om. Tycker numera att korrugerad, rostig plåt kan vara riktigt vackert. En förgängelsens arkitektoniska formula.
Gården ovan ligger dessutom passande nog granne med en kyrkogård. Det finns en omedveten tanke kring arrangemanget. Tänk er att ett brackigt, arkitektritat hus rest sig på platsen. Nej det passar inte in här på strandbädden med dess lämningar av rostig taggtråd, gamla bildäck och plastdunkar. Och ett stenkast därifrån ...den vindstilla, glittriga Atlanten.
Först tyckte jag att den rostiga plåten som syns överallt på ön var anskrämlig. Korrugerad plåt till väggar. På tak. Till fan och hans mormor. Efter fem månader har ögon och sinne kalibrerats om. Tycker numera att korrugerad, rostig plåt kan vara riktigt vackert. En förgängelsens arkitektoniska formula.
Gården ovan ligger dessutom passande nog granne med en kyrkogård. Det finns en omedveten tanke kring arrangemanget. Tänk er att ett brackigt, arkitektritat hus rest sig på platsen. Nej det passar inte in här på strandbädden med dess lämningar av rostig taggtråd, gamla bildäck och plastdunkar. Och ett stenkast därifrån ...den vindstilla, glittriga Atlanten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar