I går besökte jag Ásatrúarfélagid, asatrosamfundet, på Island, ett trossamfund bland alla andra med laglig rätt att gifta, döpa och jordfästa medlemmar. Asatron har 1400 registrerade, aktiva medlemmar, en ökning på 100 % de senaste sex åren. Allsherjargode, hela folkets gode, och överstepräst är Hilmar Örn, konstnär, kompositör och kulturell profil här på ön. En filosofisk, prestigelös, vitter man, en levande Wikipedia.
En gång i veckan har Asatrosamfundet öppet hus. Vid mitt inträde var ett fyrtiotal troende och nyfikna på plats. Hilmar levererar ett stilla ordflöde som rör sig genom vikingatiden, utomeuropeiska influenser, etikfrågor och tolkningar av de gamla skrifterna. Församlingen ställer frågor och Hilmar spinner vidare på sitt försynta sätt. Han är en antiauktoritär ledare som ger församlingen ordentligt med plats för frågor, utveckla synpunkter, teser och antiteser.
För mig som inte kan språket och har svårt att följa den mjuka dialogen blir det extra intressant att studera publiken. Låt mig deklarera: Det här är den mest diffentierade samling människor jag någonsin sett i samma rum! Permanentade vithåriga, finklädda damer samsas med Hells Angelsliknade tatuerade biffiga gubbar, barn i skilda åldrar, intellektuella svartpolotyper, nyfikna utlänningar och några, ja hur ska jag uttrycka mig, eljesttyper med slocknad blick. Det fascinerar och väcker frågor.
Asatron upplever jag som en intellektuell rörelse. Många ord, begränsat med känslor och estetik. Något som förstärks av inredningen i samfundets lokal med extremt kitschig konst på väggarna, ymnighetshorn och en uppstoppad korp. Hilmar Örn är en intressant kulturpersonlighet och erbjudandet att framöver besöka honom på mer tu man hand accepterar jag. Om mina barn och vänner är oroliga att jag kommer att konvertera till asatron, kan ni förhålla er lugna! Men en och annan fråga pockar på svar. Hur ser man inom asatron, denna urnordiska yttring, på invandrare, till exempel? Vet inte om jag är fördomsfull, men de biffiga Hells Angels-typerna i lokalen inger vissa farhågor. Den höga moraliska och etiska svansföringen vill jag veta mer om. Hilmar Örn menar att vikingatiden inte alls var så barbariskt som man kanske tror, där fanns en sträng moral, det gällde inte minst kvinnofriden.
För övrigt är jag ganska mättad på vikingastuket. Fick tillräcklig påfyllning under min tid på Gotland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar