Upphetsad

Den lätta blötsnön har övergått till full storm. Hela havet stormar! I går uppmanades befolkningen via Fréttir, nyhetsprogrammet i den statliga tevekanalen, att fjättra trädgårdsgrillar och andra lösa ting i trädgårdarna. I dag har bilar blåst bort från gatan, men för islänningen är allt detta vardag.

Här i lägenheten högst upp i skrapan och med havet som närmsta granne, vajar huset vagt, men fullt märkbart, i stormen. Jag kommer att tänka på den finlandssvenska författaren Tove Jansson. Som barn bodde hon på en kobbe mitt i havet. Hennes pappa blev alltid så märkvärdigt upprymd när det blåste upp till full storm. Han gick igång. "Se nu kommer stormen!" skrek han glatt upphetsad och rosig om kinderna. "Se nu kommer stormen!"

Lite av den känslan finns nog också inom mig. Men det är förstås en fegisvariant. Den funkar som bäst när jag iakttar skådespelet genom panoramavyn i den ombonade, vältempererade lägenheten. I dag har folk uppmanats att inte vistas utomhus i onödan, men jag dristar mig ändå till att bege mig ut för att ta en bild av stormen, men tvingas retirera vid kajkanten ett stenkast från huset. Det visar sig allt för mödosamt att bli fångad av en stormvind, och helt omöjligt att fånga den på bild. Hemma skallrar fönsterrutorna, svajar huskroppen. Överdådig musik framförd av Ráns Symfoniker med wagnertubor och domedagsbasuner i solostämmorna. Mäktiga pulsslag!