I går var det John Lennons födelsedag. Han skulle ha fyllt 69. Sedan tre år tillbaka kommer Yoko Ono till Island för att högtidlighålla dagen. Gårdagens födelsedagsfest blev en blandning av installation, väckelsemöte, några stänk av New Age samt ett antal sånger ur Lennons rika musikskatt.
Yoko Ono är svårtolkad som person, en gravt underskattad artist - samt stor islandsvän. Nyligen fick hon pris vid prestigefyllda Konstbienalen i Venedig för sin konceptkonst. Hennes purfärska platta Between my head and the sky med Yoko Ono Plastic Ono Band har lovordats i fackpressen, och jag kan bara hålla med. Skivan är spännande, en fräck, nutidsorienterad produktion. Med tanke på att solisten hunnit bli hela 76 år, är det en häpnadsväckande räcka vitala låtar som tydligt visar Onos förkrossande egensinne och kreativitet.
Gårdagens evenemang, eller rättare sagt dess avslutande del, är jag mer kluven till.
På den lilla ön Videy utanför hamnen i Reykjavik har Yoko Ono uppfört Imagine Peace Tower, en enorm ljusskulptur som tändes på Lennons födelsedag i går. Projektet är en fyrtio år gammal idé och platsen är noga utvald. Idén är att ljuset slungas ut i universum som ett rop, en önskan om fred på jorden. Skulpturen lyser fram till 8 december, den dag då Lennon sköts till döds av en psykiskt sjuk beundrare. Om jag nu har fattat saken rätt, informationen kring hela högtidlighållandet är motsägelsefull. Skulpturen är däremot fantastisk och lyser över hela stan i en stram kägla som expanderar på toppen. Så långt är allt gott och väl. Ja, intressant och värdigt.
Kvällen avrundas med film & konsert i Reykjaviks konstmuseum, en tillställning som Yoko Ono generöst bjuder Reykjaviksborna på. På stora bildskärmar framträder symbiotiska Lennon & Yoko i ett bildspel i repris på repris. Känns som rena hjärntvätten. Filmen om parets sängliggande Love and Peace-demonstration, en av 1900-talets mest uppmärksammade konstinstallationer, visas. Ett viktigt, spännande tidsdokument, syftet var att inbjuda människor till sängkanten för diskussioner om fred och människans ansvar. En diskussion i Sokrates anda. Själva syftet med aktionen, som åtminstone för mig tidigare skymts av den spektakulära mötesplatsen, blir en aha-upplevelse!
Avslutningsvis framför gräddan ur isländska rock- och popeliten ett femtontal låtar ur Lennons rika produktion, Twist and Shout, Ticket to Ride, Starting Over och förstås Imagine. Där finns flera förvånansvärt bra sånginslag, men den usla ljudmixen samt ett habilt, men okänsligt, kompband drar ner intrycket. Lennons ömsinta vaggvisa Beautiful Boy, tillägnad sonen Sean som närvarar vid konserten, stympas rejält i en hårdkokt version. I slutnumret Give Peace a Chance hoppar Ono upp på scenen och leder tillsammans med sonen Sean på trummor allsången. Yoko Ono är en generös, vital scenpersonlighet och publiken böljar i hängiven entusiasm. Hela grejen är mäktig.
Mer fundersam är jag över Onos insamling för Island i samband med konserten. OK, landet är i djup ekonomisk kris och många familjer har det svårt. Yoko Ono vill väl. Men Island är inget u-land. Här har inte skett något vulkanutbrott eller annan naturkatastrof. Och Island exporterar mer fisk än någonsin, där är landet fortfarande världsledande. Tanken med insamlingen, som sker i samarbete med Röda Korset, är god, men det känns väl ändå betydligt mer angeläget att bistå t ex Darfur, där Yoko Ono också bedriver ett hjälpprojekt. Island är inte Darfur.
På den lilla ön strax utanför Reykjavik, strålar Yoko Onos Imagine Peace Tower i höstmörkret. Det är en vacker tanke. Ljusskulpturen tändes på John Lennons födelsedag. Samma dag fick Barack Obama Nobels fredspris och en rymdkapsel slog ner på månen, den här gången med syfte att undersöka om där finns vatten. Den krater som bildades vid nedslaget döptes till John Lennons Krater. Intressanta sammanträffanden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar