Gudmundur suckar lite uppgivet. Vi sitter på ett kafé i centrala Reykjavik och pratar Island. Han är en man med utblick, jobb på Utrikesdepartementet och med ett antal utlandsuppdrag bakom sig. Det senaste året har han dock tillbringat på Island. Jag är bekymrad, säger han. Jag oroar mig över att islänningen i gemen inte förstår det djupa allvaret i den ekonomiska härdsmälta vi befinner oss i. Inte inser konsekvenserna fullt ut. OK, vi pratar hela tiden om kreppan (krisen), ältar den i media, är besvikna och förbannade. Men vi är inte särskilt benägna att tänka i nya banor, sopa ut allt det gamla, bädda för en nystart. Det bekymrar mig. Är denna tröghet av godo eller ondo? Det vet jag inte, säger Gudmundur och ser ut över den sorlande kafépubliken, låter blicken vandra genom de stora panoramafönstren för att fånga den aldrig sinande strömmen av vandrare där ute på Laugarvegur, Reykjaviks shoppinggata. Ja, tänker jag högt, vilken förödande trasslig röra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar