Högrisksprojekt?

Island har ett hyfsat rykte som jazzland. Årligen arrangeras en internationellt uppmärksammad festival. Och exporten och importen av musiker mellan Sverige och Island har puttrat på ända sedan trummisen Pétur Island Östlunds dagar i Stockholm på det glada sjuttiotalet.

Altsaxofonisten Sigurdur Flosason, en av öns etablerade jazzmusiker, med kvartett är just nu aktuell för samarbetet med Norrbotten Big Band, det i Luleå baserade, länsmusikfinansierade storbandet. Ett projekt som mynnat ut i en platta samt ett nothäfte med 36 låtar som Flosason komponerat och arrangerat. Att man har mod, kraft och framsynthet att publicera materialet tryckt på papper i dessa dagar, imponerar på en gammal förlagschef. Ett intressant högrisksprojekt!

I går spelade Sigurdur Flosasons kvartett på Múlinn Jazzklubbur i en releasekonsert för nämnda nothäfte (!) Tillsammans med pianisten Eytór Gunnarsson, basisten Valdimar Kolbeinn Sigurjónsson och Einar Valur Scheving, slagverk, presenterades mycket kompetent, tekniskt driven musik med rötter hos Lee Konitz och västkustjazzen. I slutnumret hoppade en för mig okänd tenorsaxofonist upp på den lilla scenen. Men något jam eller fria improvisationer blev det egentligen aldrig fråga om. Den här musiken, ursprungligen komponerad för ett 18-mannaband, är strängt strukterad och omgärdad av ett noga utstakat regelverk. Det får mig osökt att ställa frågan Vad är egentligen jazz?