På Listasafn, Reykjavik Art Museum, pågår en utställning med Erró (f 1932), en av Islands mest uppmärksammade bildkonstnärer internationellt sett. Utställningen är i två delar. Dels porträtt av välkända figurer från politik, vetenskap och konst, dels den unika sviten Japanese Love Letters.
Errós porträtt är effektiva, klatschiga, enkla att tyda. Och mycket skickligt utförda rent hantverksmässigt. Men den här sortens popkonst känns ändå ineffektiv i dag. Nixon, Mao, Count Basie, Lee Oswald och Kadaffi passerar revy och lämnar mig märkligt oengagerad, trots det tydliga språket och plakatfärgerna. Det politiska budskapet finns där hela tiden, men tidens tand har gjort att det känns som ett antal öppna dörrar slås in med övervåld. Effektiviteten, tydligheten, hantverksskickligheten och engagemanget löper som en röd tråd genom verken. Det är penetrerande konst. Det jag saknar är subtiliteten, mystiken och eftertänksamheten.
Japanese Love Letters består av 16 bilder (1979 - 80) med motiv hämtade ur kärleksbrev och fotografier från en svunnen tid i Japan. Verken skiljer sig från allt annat den produktive Erró har gjort. Den mättade färgskalan är genomgående brun, grå, sepiagul samt svart och ansiktena på bilderna väcker min nyfikenhet, samtidigt som de skapar ett meditativt lugn. Bakom bilderna målas märkliga berättelser upp, oftast outtalade. Inte sällan handlar det om starka kvinnoöden, den tidens japanska suffragetter som hotade makten och ofta gick ett tragiskt öde till mötes. Det är strålande konst, helt enkelt. Egen. Inkännande. Bilder som berör och väcker frågor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar