Islänningarnas förhållande till växter och träd är komplicerat. Skogar lyser som bekant nära nog med sin frånvaro här på ön. Men det tycks som om varje husägande islänning med självaktning, arbetar hårt på att anlägga sin egen miniskog på tomten. Små, för svenskar närmast taniga, trädruskor ses vaja glest i vinden. En trädodlare som jag träffade under färden från Seidisfjördur, visade stolt sin "skog" för mig, och jag lyckades hyckla fram några berömmande ord. Det är inte lätt att låta sig imponeras av några ledsna granar, när man som nioåring har gått vilse i den svenska sjumilaskogen.
Nu närmar sig vintern med stormsteg, och många har bråttom att ordna för sina skyddslingar. Jón på Álftanes (bilden) klär de små träden i sin trädgård i varma vinterjackor. Tjälen går betydligt djupare här än hemma, och träden riskerar annars att vissna till våren. Växtligheten på den tunna jordskorpan är skör, och ska grönskan utvecklas måste man ibland ge naturen ett rejält handtag. Bruna, vissna träd gör ju ingen människa glad.
På somliga ställen har regelrätta skogsdungar planterats. Men det finns också islänningar som inte stöttar trädkramarna. Man menar att landet, sedan vikingatiden skogsfritt, istället ska bevara sin karga, kala karaktär. För dem utgör det trädlösa landskapet en nödvändig, omistlig resonanslåda för den isländska folksjälen. Men det lär väl knappast uppstå någon "almstrid", man har andra, just nu betydligt mer aktuella, problem att brottas med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar