Stormnatt i färöiska farvatten... sen Torshavn.

Vid Shetlandsöarna börjar det blåsa rejält, och när vi närmar oss Färöarna mäts vindstyrkor på upp till 30 sekundmeter - full storm! Innan sängdags blir vi ändå tvungna att besöka båtens flottiga cafeteria. Hungern har blivit för svår. På matsedeln står Dagens Soppa, som vid provsmak visar sig bestå av blaskig buljong och ingenting annat. Vi kallar rätten för Belsen-Belsen. I övrigt bjuds två kötträtter, båda dränkta i samma klisterliknande mörkbruna sås. Jag väljer kycklingvarianten, en smaklös, fettig sörja - som snabbt får namnet Deppad Kyckling i Latrin. Runt om oss sitter våra medpassagerare och olycksbröder och äter, önskar jag kunde läsa deras tankar! Vi drar oss tillbaka till hytten lika hungriga som tidigare. Det är svårt att sova när det stora skrovet plöjer Nordatlantens upprörda vågor. På morgonsidan passerar vi den färöiska övärlden, den självstyrande danska lydstaten med sina 48 000 innevånare utspridda på 18 öar.

På grund av hårda vindar måste färjan vänta i sex timmar på att angöra Torshavn. I land möts jag av en helt ny miljö. Att ta sig från Jylland till Torshavn på Färöarna känns som Lille Petters resa till Månen. En fin och levande liten stad, dess invånare tycks leva nära sin kultur och traditioner. Bebyggelsen är gedigen, praktisk och traditionell på ett uppfriskande sätt. Människorna kilar ut och in mellan de små husen i gränderna, medan molnen seglar snabbt och lågt över ön. Väderleken är omväxlande, bjuder ömsom på sol, grådask, klar himmel och regnstänk. Doften av tjära, fisk och stad blandas i den friska saltstänkta luften. Äntligen utomlands! Det första Sigrún och jag gör när vi kommit på landbacken är att ställa kosan till Smyril Lines huvudkontor. Ombord har jag odlat några olika strategier hur jag ska gå vidare med matdiskrimineringen.

1. Jag mailar till rederiet: MAYDAY, MAYDAY! NO FOOD ON BOARD!

2. Jag sätter mig vid relingen på akterdäck med ett egenförfärdigat metspö utrustad med plakatet STARVING!

Efter att ha förkastat dessa idéer, beslutar Sigrún och jag oss för att besöka chefen för rederiet. Min erfarenhet från öar säger mig att även maktmänniskor är lätta att få kontakt med på den begränsade landmassan. Och si! Vi har inte mer än stegat in på Smyril Lines flotta kontor i Torshavns hamn, så träffar vi redaren, VDn Peter Holm. Han har förstås ingen aaaning om att matdiskriminering råder på hans flaggskepp och stolthet, men lovar att undersöka saken.

Kort därpå intar vi Restaurang Hafnia, Torshavns bästa matställe. Vi frossar i en genuin, hemlagad buffé med lokala specialiteter och där ingenting fattas. Maten kompletteras med färöiskt starköl och till kaffet en god kupa konjak. Just när jag hugger in på efterrätten, ringer direktör Holm, och erbjuder oss
fri förplägnad på färjans samtliga restauranger och barer. All included! Som grädde på moset insisterar han dessutom att stå för notan på på Restaurang Hafnia. Jag har inget att invända. Med några korta direktiv i telefon till den nästan nigande hovmästare, det är ju nära nog öns egen Gudfader hon talar med, ordnas saken snabbt och diskret. Mätta och nöjda återvänder vi till båten, där vi som bevis för vår nya status utrustas med VIP-kort. Nu är spelreglerna helt ändrade: Hur ska jag orka äta ännu ett gratismål om bara några timmar?