På villande hav utan anständigt käk.

Resan genom Jylland känns seg, landskapet är flackt och enahanda. Kanske har jag för bråttom till Island, och förmår därför inte att njuta av allt det jylländska? Ordet brådska står annars inte i fokus på just den här rutten. Båtresan vi är på väg till tar närmare tre dygn!

I Esbjerg har jag svårt att hitta färjeläget. Hamnen är jättelik med föredömligt tydlig skyltning för t ex resande till England. Men ingenstans syns terminalen för Smyril Line som via Färöarna ska ta oss till Island. Efter gediget letande hittar jag så småningom rätt. I en undanskymd del av hamnen hukar det färöiska bolagets terminal skamset. Den består av några minimala träkurer garnerade med en ängslig korvmack. I resehandlingarna krävs att passagerarna ska finnas på plats två timmar före avgång. Det är väl o k, om nu inte incheckningsområdet humoristiskt nog är i total avsaknad av toaletter! Män med desperata, flackande blickar ses irra omkring bland containrar och turistbussar, sökandes efter en undanskymd plats att skvätta på. Men hur gör alla kvinnor? Säsongen är visserligen över, men här väntar ändå 800 pers. Hur tänker rederiet?

Båten då? Omtalad och misstänkliggjord som en rostig skorv, likt Karons färja fraktandes folk och fä till den elyseiska stranden. Bilden förstärks nu av den torftiga incheckningen. Färjan visar sig dock vara en helt ordinär finlandsbåt. Prydlig och pyntad. Avgången skjuts upp i två timmar i väntan på en tysk busslast med motorstopp. Helt o k, färjan går så här års bara en gång i veckan till Island. Men när sedan samma grupp ockuperar restaurangens samtliga middags- lunch- och frukostplatser, med rederiets goda minne, blir man förbannad. Det visar sig att att bussgrupperna, de är flera, har abonnerat plats, övriga har inte möjlighet att förhandsboka. Nu hänvisas vi istället till flottiga pizzabitar i caféterian. Sjön suger, heter det ju. Vi kommer att befinna oss tre dygn på villande hav, utan möjlighet till ett anständigt mål mat! Men gott om barer.

Vi är enda svenskar ombord. Medresenärer är 800 färöingar, danskar och tyskar. Mitt stänk av tyskfobi börjar dessvärre att galoppera! Självgoda ockuperar de inte bara restaurangen, utan också barer, soldäck och köpcenter. When will they ever learn? Som man sjunger i visan.

Övriga passagerare verkar inte nämnvärt upprörda. Bredvid oss sitter ett gäng väderbitna färöingar. Väderbitna av sol, vind, vatten, kroppsarbete och kanske också av alkohol? Gravt kedjerökande pensionärer. Redan före färjans avgång är mannen närmast mig framme vid sin femte drink. Sällskapet verkar helt tillfreds med drinkarna och de flottiga pizzabitarna för sin överlevnad. Senare slår det mig om rederiet istället uteslutit oss alla från båtens booze och barer, vilket jävla liv det skulle blivit!

Sigrún och jag vet inte hur vi ska tackla matdiskrimineringen. Känner oss som Danmarks muslimer. Känner oss överkörda och svultna. Självklart är jag förbannad, men strävar samtidigt efter att inte utvecklas till en kverulerande, skitsur pensionär. Hoppas jag lyckas trots rederiets framgångsrika krokbensförsök.

Think positiv! Hytten är fin med ett stort fönster mot den gråa, krusiga Nordatlanten. Just nu befinner vi oss på norskt vatten och maffiga oljeplattformar paraderar längs vår väg till passagen mellan Skottlands nordkust och Shetlandsöarna. Båten gungar inbjudande, bjuder liksom upp till en stilla vals. Det känns ljuvligt. Snart går jag och beställer irish coffe som surrogat för lunchen. Lär vara bra mot diskriminering. I övermorgon är det Torshavn som gäller.