Bland alver och huldror

Det är omöjligt att inte fascineras av islänningarnas dragning till det okulta. Gnomer, huldror, alver och troll bor i öns stockar och stenar. Så säger man. Självklart tror de flesta inte på detta i bokstavlig mening, men många spelar med, tar gladeligen ut svängarna. Massor med mysko pysko i en nation som ligger i världstopp vad high tec beträffar, som är världsledande i trådlöst internet och vars innevånare älskar alla tekniska pryttlar, Boys Toys. Det måste vara närheten till den mäktiga naturen som bäddar för splitten. Och om du färdas över mossgröna lavafält en becksvart natt när månen lyser, vet du hur lätt det är att ryckas med.

Tidigare har jag träffat den härliga häxan Halla vid en seans i Reykjaviks utkanter på nyårsafton och den lärde, sympatiska Hilmar Örn, tonsättare, konstnär och överste präst i Ásatrúarfélagid, asatrosamfundet, ett religiöst samfund bland alla andra med statsbidrag och laglig rätt att döpa, viga och jordfästa. Erla Stefánsdóttir känner jag genom de kartor hon tecknar, kartor som markerar var alver, huldror och troll, "de andra", bor.

Erla konsulteras inte sällan av byggföretag, markägare och kommuner i samband med hus- och vägbyggen. Ibland får hon rycka ut när bygget pågår för fullt. Så var det när golfbanan i Borgafjördur var på gång. Stora 50 tons arbetsmaskiner välte oförklarligt innan Erla lugnade alla väsen som stördes av byggarbetet. Hon förhandlade fram ett avtal där huldror och alver lovade att inte skada byggjobbarna fysiskt. Däremot tänkte de fortsätta jävlas med maskiner och redskap. Det här händer på 2000-talet!!! Ett annat exempel är vägen som byggdes i Kópavogur strax söder om Reykjavik. Under projekteringen stötte man på en alvboning i en kulle längs vägens sträckning, och lät vägen gå runt kullen för att inte störa! Vägen döptes till Álfholtsvegur, alvkullevägen. Det finns många andra exempel.

För att inte störa "de andra" i onödan har Erla Stefánsdóttir tecknat kartor som markerar boningarna. Speciella lokalkartor finns över Reykjavik, Akureyri och Hafnarfjördur. När jag besöker Reykjaviks tre välsorterade bokhandlare är samtliga kartor slutsålda! Både den isländska och engelska varianten. Först i Hafnarfjördur lyckas jag lägga rabarber på en av tre kvarvarande.

Jag gnuggar mig i ögonen. Sliter mig lätt i håret. Och medger fascinationen. Längre fram i vår ger jag mig ut på alvjakt med hjälp av Erlas karta. Få se om den funkar. På bilderna syns Erla Stefánsdóttir och alvkartan över Hafnarfjördur. Röda och lila prickar markerar alvboningar, andra visar på gnomer eller berättar var "Det gömda folket" bor, de som lever parallellt med människor, ser ut som vi. Träffar du någon får du passa dig riktigt noga, enligt Erla. Hajar ni?

Spelhelvetet

Flygbolaget Icelandair arbetar hårt på att etablera ett kasino i Reykjavik. Idén är att locka spelturister till ön, men även få snurr på spelsugna islänningar. Projektet har stött på en rad motgångar. En undersökning visar att närmare 64 % av islänningarna är negativa till att etablera ett kasino och politiker och byråkrater har enhälligt dissat ansökan.

Det svåraste hindret är dock den stränga isländska språkpolisen som inte tillåter utländska låneord. Ordet kasino får inte användas. Däremot är det förstås fritt fram för det inhemska ordet för kasino, spilaviti som betyder spelhelvete! Även om ordet är mindre laddat för en islänning (viti förekommer till exempel i en del ortsnamn) verkar den slutgiltiga spiken ha slagits i spelkistan. Gärna spilaviti i Las Vegas, Paris eller Stockholm, men inget spelhelvete i Reykjavik, är mitt stalltips.

Färdigtestat?

Island är fullpyntat med pysande små hål med kokande vatten, bräcklig jordskorpa och glaciärsprickor. Trots att många av platserna har varningsskyltar, händer ideligen incidenter och olyckor. En bränd fot, ett brutet ben, ett förödande fall ner i underjorden. Kanske behövs mer drastiska skyltar för att få oss dumdristiga turister att se upp. Den här skylten hittade jag på siten Skyltat. Skickar den vidare till isländska myndigheter och jordägare.

Valthorn och skummande öl

Sturlaugur Jón Björnsson, 27, är valthornist i Islandssymfonikerna. Förutom hornspel är ölbryggning hans stora passion. Efter att ha tagit en master i hornspel vid Bostons Universitet, åkte han till Kalifornien och utbildade sig till bryggare. Tillbaka på Island fick han jobb som hornist i symfoniorkestern, samtidigt som han arbetar deltid som bryggmästare i en maltfabrik utanför Reykjavik. Det är inte ovanligt att isländska musiker har både två och tre jobb samtidigt. Ofta är de vilt genreöverskridande musiker, en nödvändighet på en liten marknad. Sturlaugur spelar också i populära popbandet Hjaltalin som är nominerade till Isländska Musikpriset som delas ut 13 mars. Torsdagar är islandssymfonikernas konsertdag och i veckan fick Sturlaugur det snärjigt när han sprang direkt från maltjäsningen till de massiva horninsatserna i Bruckners sjunde symfoni.

Huldrornas magiska Jukebox

Den gamla vinschen vid stranden på Fina Gatan i Reykjavik må vara rostig och obrukad vintertid. När jag testar veven rör síg maskineriet missnöjt, gnyende gnälligt. Som en huldrornas egen överdimensionerade speldosa, att dansa till under ljusa sommarnätter. Då den osynliga månen speglar sig i havet och vi dödliga sussar gott.

Vackert veckad plåt

Island är fullt av gamla kåkar i korrugerad plåt. Ett praktiskt material mot saltstänkta vindar. Det här huset hittar jag på jungfrulig mark, alldeles nära Reykjavik. Läget är svindlande vackert med Nordatlanten ett stenkast från förstutrappen. Förmodligen är det en ödegård, men små tecken gör gällande att någon kanske ändå bor här. En ny lina vid husknuten. Ett tillknycklat tomt cigarettpaket. En välbehållen kajak en bit från uthusen.

Först tyckte jag att den rostiga plåten som syns överallt på ön var anskrämlig. Korrugerad plåt till väggar. På tak. Till fan och hans mormor. Efter fem månader har ögon och sinne kalibrerats om. Tycker numera att korrugerad, rostig plåt kan vara riktigt vackert. En förgängelsens arkitektoniska formula.

Gården ovan ligger dessutom passande nog granne med en kyrkogård. Det finns en omedveten tanke kring arrangemanget. Tänk er att ett brackigt, arkitektritat hus rest sig på platsen. Nej det passar inte in här på strandbädden med dess lämningar av rostig taggtråd, gamla bildäck och plastdunkar. Och ett stenkast därifrån ...den vindstilla, glittriga Atlanten.

10 miljoner kineser kan inte ha fel

Ólafur Arnalds musik lyssnade jag till senast i dansföreställningen Endless på Stadsteatern i Reykjavik häromveckan, superromantisk, krispig musik i en uppdaterad ljudbild 0ch med kompatibla, smarta beats. Ólafur med förflutet som trummis i hardcorebandet Fighting Shit och Sigur Rós, är definitivt en spännande ljudskapare i fältet mellan pop och klassiskt. Tillgängligt, ja men inte ointressant. Hans musik till Endless är betydligt mer spännande än den som finns att tillgå på You Tube. I dansverket skissar Arnalds med lätt hand ett romantiskt landskap mellan musik och rörelse, ljust, transparent med piano, slagverk och försiktig elektronik. Ibland när det blir för vackert önskar jag att Ólafur hade lite mer skit under naglarna.

Nu åker Ólafur Arnalds, 23, på turné till Kina, Taiwan och Hong Kong i mars. I konkurrens med 1000 sökande band och enskilda musiker har han blivit gynnad av organisationen Planetarygroup.com via siten Sonicbids.com. Priset är en totaluppbackning med turné, promotion, ja hela smörgåsbordet för ett fyramannaband. Promotionmaskineriet snurrar och intresset för gästspelet är redan stort. På Douban.com, Kinas populäraste site med över 10 miljoner användare toppar Arnalds musiklistan.

Redan 2008 var Ólafur inbjuden till en festival i Kina, men Björks befogade uttalande "Free Tibet!" satte den gången stopp för all isländsk import. Vill man till Kina gäller det att hålla käften. Tragiskt.