Kommer inte undan Eivor

En av Islands mest folkligt förankrade sångerskor är Eivor Pálsdottir från Färöarna. Själv stiftade jag bekantskap med Eivor hemma hos en isländsk familj. Mannen spelade Kráka, hennes genombrottsplatta från 2000. Vet inte om det var den utsökta whiskeyn som bjöds, husfadern är whiskeykonnässör, som fick mig att smälta. Nästa dag gick jag och köpte skivan och blev ganska besviken när jag lyssnade igenom låtarna. Låt mig på en gång deklarera att sång á lá nordiskt folklore inte är My Cup of Tea. Har alltid haft svårt för till exempel Lena Willemark hur duktig hon än är. Nu upplevde jag Eivor som kusin till Lena och skivan blev liggande ospelad.

Men så kom vändpunkten. Först såg jag Eivor i Kastljós på teve och frapperades av hennes enkla, självklara omedelbarhet. Artisten och intervjuaren satt och pratade kring ett bord och en mikrofon. När tevekvinnan bad Eivor sjunga, fiskade hon upp en afrikansk tumharpa ur fickan, och med harpan som ett underliggande, effektivt ostinato sjöng hon en ljuv melodi i ett ganska tufft framförande. Det imponerade! Sen glömde jag Eivor igen, tills jag flyttade till Logaland för snart en månad sedan. I husets skivsamling hittade jag skivan Trollabundin (2005), Eivor med Danska Radions Big Band.

På sätt och vis blev det nu ännu mer knepigt för mig, folksång med storbandskomp. Storband är inte heller My Cup of Tea. Men det är skillnad på band och band. Danska Radions storband räknas till ett av världens bästa, något som befästs på den här plattan. De flesta av sångerna har färöisk text. Brytningen mellan Eivors sång och det lite tuffare tuggmotstånd som en hoper blåsare ger, bygger upp en spänning och skapar en bra mix som eliminerar det alltför vackra. Slutresultatet blir en spännande hybrid. Ett plus för de transparenta Gil Evans-inspirerade arrangemangen där brasset har fått stryka på foten till förmån för träblås och sordinerade trumpeter. Några av spåren är lysande. Eivor sjunger innerligt och in perfect pitch, men ibland också vilt som en otyglad blåsare. Nordiskt folklår? Ja, men absolut inte vattenkammat eller sunkigt traditionellt. Präktigheten ligger och lurar där, men jag undrar om inte Eivor håller på att skaffa sig lite mer skit under naglarna? Lite mer ruffighet och svärta i rösten, och jag kommer inte undan Eivor.

Bilden är från musikfilmen Screaming Masterpeaces som visas på Pjódmenningahúsid i Reykjavik.