Ryssar med förhinder

Häromkvällen begav jag mig Kópavogur, förorten söder om Reykjavik. Anledningen var att jag vid ett antal tillfällen sett annonser om ett framträdande av en sovjetisk musik & dansgrupp. Vad är det för märkligt med det? För att kunna svara på min egen fråga, måste jag göra en snabbanalys av isländsk advertising. Självklart finns en omfattande marknadsföring av kultur, inte minst just nu ruggigt pompösa julupplägg. Men en stor del av kulturevenemangen annonseras knappast alls, och om de marknadsförs sker det ofta med kort framförhållning. Kalendendarierna är en sorglustig historia. För en man från Mellanmjölkens Land blir detta förhållande småknepigt, skulle förresten inte förvåna mig om Sverige var världsledande på området. Hemma är kalendarierna feta och pålitliga, på Island tunna och osäkra. Det kan delvis bero på att många evenemang uppstår mer spontant. En del nästan på stört! Ett bra exempel är Yoko Onos konsert i Reykjavik tidigare i höst, som kom till kännedom först ett par dagar innan konserttillfället. Det hade nu ingen som helst betydelse, eftersom det var mer än knökfullt på gratiskonserten. Å andra sidan hängde fem jätteuppblåsta bilder av Yoko och John Lennon kvar på stans bästa annonsplats två månader efter evenemanget.

För att återgå till den ryska showen, blev jag intresserad inte minst på grund av den ordentliga närmast svenskt korrekta annonseringen av evenemanget. Nyfiken och alert tog jag mig till Kópavogur.

Låt mig först som sist deklarera min kluvenhet till rysk uppvisningskultur. Har alltid tyckt att rysk folklore har stråk av romantiserad turistfälla, att den äkta varan ligger begravd under den skickligt koreograferade ytan. Det må gälla soldatkörer, kosackdansare, balalajkaorkestrar eller ryska schlagersångerskor. Kanske skulle det bli annorlunda den här gången? Tyvärr fick jag inget svar på frågan. Evenemanget är inställt, säger vaktmästaren på det fina, lilla kulturhuset. Varför? Frågar jag. Därför, svarar vaktis. Dom var helt enkelt inte med på planet i dag. Vi stod och väntade i Keflavik, men inga ryssar. Nada, säger mannen och skrattar. Eftersom jag gillar Kópavogur, har varit här tidigare, går jag istället en promenad längs huvudgatan som för övrigt har Islands mest smakfulla julbelysning.

En annan gång kanske jag berättar om morfar Max och mormor Elisabeth som emigrerade från Vitebsk, Chagalls födelsestad, i Vitryssland till Sverige. Men Vitryssland är inte Sovjetunionen. Bella Russe har sitt eget språk och egen kultur. Men att en vitrysk ensemble skuller turnera i väst är nog mindre troligt. Diktator Lukasjenko är mer maktfullkomlig än den värsta isländska finansviking! Istället låter jag mig nöjas med sovjetisk uppvisningskultur. När den nu anländer till Kópavogur.