Gammalt hus och nytt bygge nere vid hamnen.
___________________________________________
Efter att ha letat konkreta, synliga tecken på krisens Island i veckor, har jag funnit få. Förmodligen har jag missat massor, kan ju inte koderna. Häromdagen förstod jag att krisen finns precis mitt framför näsan. Och har funnits där hela tiden!
Jag bor vid Reykjaviks gamla hamn. Utsikten över inloppet och stadens tak är magnifik och den nybyggda lägenheten har hög standard. Det är klart att man trivs. Det enda som jag egentligen är mindre förtjust i, är all High Tech med kodkort och alla touchpaneler hit och dit. Men det beror nog på att jag är teknisk idiot. Efter sex veckor rullas fortfarande panoramafönstrens gardiner ner med ett ljud som en spinnande katt, varje gång jag behöver släcka belysningen i hallen. En situation värdig Jacques Tati!
I kvarteret pågår ett febrilt byggande av två hus i samma stil. De småskaliga husen i trä och korrugerad plåt som tidigare dominerade området, och som är så karaktäristiska för Reykjaviks innerstad, har i stora stycken städats bort. Byggjobbarna klättrar upp och ner på fasaderna och den rangliga transporthissen gnäller uppfordrande. Det jobbas med besked.
Nu får jag veta att byggaktiviteten som jag ser från mitt fönster, går ut på att så snabbt som möjligt lägga de halvfärdiga husen i malpåse. Firman bommar igen utan att slutföra bygget. Husen kommer att påminna om de byggen man ibland ser i Sydeuropa och som står oavslutade på grund av någon fördelaktig skatteregel. Men där är husen åtminstone bebodda.
På Island är situationen mer komplex. Man väntar på bättre tider!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar