Blev rejält trött på hjälmar, svärd och vikingar när jag arbetade på Gotland. Efter att gång på gång ha interfolierats i projekt med vikingastuk, fick jag en dag nog. "Aldrig mer en djävla, fucking viking!" primalskrek jag då det brast för mig, mitt i den ständigt närvarande, förflackade, förljugna vikingatiden. När horder av berusade, mjödstinna turister i sina löjliga vikingahjälmar med horn och brölandet i bronslurar hade blivit alltför påträngande. När storyn om Krampmacken, det sentida gotländska vikingaskepp som seglade till Miklagård, hade berättats en gång för mycket.
Här på Island blir jag också ständigt påmind om vikingatiden, från forntida tydliga tecken till dagens s k finansvikingar. Men det funkar bra, numera har jag en helt avspänd attityd till eran. Ja, kanske till och med ett visst intresse, slipper ju gudbevars jobba med det. Utanför fönstret styr ett sjusärdeles vackert vikingaskepp ut från Reykjaviks hamn. Mina blickar dras ofta till den lätta, blanka stålkonstruktionen. Stadigt förankrad, ändå i rörelse. Likt en sentida viking lämnar jag de brinnande vårdkasarna på bergssluttningarna bakom mig och spejar ut över vattnet i linje med den smäckra båtens sida. Farkosten tycks sväva fritt mellan jord, himmel och hav. Det är en mycket vacker syn.
________________________________________________
Bilden: Solresa av Jón Gunnar Árnason (1875 - 1961).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar