Två vattenhål i Reykjavik

Skólavördurstigur (ungefär Skolvägvisargatan) skär genom stadsbilden, stiger i maka lunk från den dominerande domkyrkodomen för att sträcka sig ner mot den hukande bebyggelsen vid hamnen. Hantverksutbudet och shoppingerbjudanden kantar gatan. Här finns också Mokka Kaffi och 12 Tónar, två av Reykjaviks vattenhål.

Mitt bland stadens alla hippa, okladerligt trendiga kaféer intar Mokka Kaffi en särställning. Stället invigdes 1958 och 51 år senare har man kvar exakt samma inredning som vid starten. Legendariske ägaren Gudmundur Baldvinsson importerade Islands första och under många år enda espressomaskin. Under studier i operasång i Neapel hade han upptäckt den gigantiska gapet mellan italienskt och isländskt kaffe. Landet var vid denna tid ökänt för sitt kaffeblask. Kaffebränningsverket importerade kaffebönor som ingen annan importör i världen ville ta i ens med tång.

Vid hemkomsten anställdes han som korist på Reykjaviks Stadsteater, vid sidan av sången började han också odla sin vision av den stora världen. I decennier blev han ensam profet i att uppfostra reykjaviksborna i den italienska kaffekulturen.

Fiket Mokka blev snabbt stadens Mecka.

Här häckade kultureliten och stadens unga vuxna. Mokka utgjorde växthus och uppfostringsanstalt för många tongivande i kulturlivet, något som ännu sitter i väggarna. I dag samsas här fortfarande alla sorter. Kontorister, korister, klaustrofobiska kufar, konstnärer, kemister, kolorister, kolumnister, kommunister fylkas kring borden. Alla är vi resenärer. Inredningens skönt brunmurrigt teakpeakade väggar, säckväv och slitna bordsskivor omsluter oss. Ett stilla surr drar genom den intima lokalen. På Mokka serveras Reykjaviks kanske godaste kaffe som med fördel kan inmundigas med en nygräddad våffla. I dag erbjuds italiensk kaffekultur i var och varannat gatuhörn, men Gudmunsson var långt före sin tid. Och den unika atmosfären och inredningen är Mokka fortfarande ensam om.

På Skólavördurstigur finns också den legendariska och internationellt välrenommerade skivbutiken 12 Tónar, även skivetikett för inhemska indieband, med bra utbud av framförallt isländsk musik, klassiskt och World Music. Innehavaren av den lilla shoppen är intresserad, initierad och jag inbjuds att sjunka ner i den lätt nersuttna soffan för att lyssna på Jóhann Jóhannsson, múm, cellisten Hildur Gudnadóttir och andra nyheter från den isländska musikscenen. Den välvilliga ägaren bjuder på välbryggt espresso.

Här hittar jag också en ny, för mig okänd, platta med gamla favoriten Anouar Brahem, libanesisk oudspelare verksam i Paris. Som vid Brahems tidigare fyra skivor är det Manfred Eicher som producerar (producent för klassikern Kölnkonserten med Keith Jarrett, Officium med Jan Garbareck och Hilliardensemblen m fl djärva milstolpar i musikhistorien). Gamla bekantingen, basisten Björn Meyer ger med sitt diskreta, fantasifulla spel inspelningen extra tyngd. Björn är en makalös basist med vidöppna öron. En musiker som vet vad medmusikanterna ska spela innan man ens börjat lira sin fras. Det har jag ju själv konstaterat i de tre skivprojekt vi gjorde tillsammans en gång i tiden.

Anour Brahems The Astounding Eyes of Rita snurrar på skivtallriken uppe i sjunde himlen vid Reykjaviks hamn. Här sitter en luttrad svensk musiker vid isländskt vatten lyssnande på en libanesisk oudspelare som bor i Frankrike och spelar med en schweizisk basist (Björn bor i Basel) i produktion av en tysk stjärnproducent. Musiken är mjuk och inbjudande. Gråregnet trummar mot rutorna. Och världen är oändlig.