Hästhälsning!

Kontrasterna. Färgerna. Ombytligheten. Det vesslesnabba växlandet blir till vardag på Island. I Reykjavik är det vårlig barmark, men på väg till Hafnarfjördur via Heidmörk, det stora skogsbeklädda friluftsområde som förbinder Reykjavik med två grannkommuner, tvingas jag vända på grund av den isiga, snorhala vägen. Jag har inte bytt till vinterdäck än. Längs havsfjordarna dröjer sig däremot varmvädret kvar.

Vid Álftanes vajar de gulbleka grässtråna i den angenäma havsbrisen. Borta i fonden breder Reykjaviks vita bebyggelse ut sig. Hukar under bergskammen som en jättelik grekisk by, nedstigen från bergssidorna, tillplattad och utkavlad mellan berg och hav. Eller som en aptitretande sandwich med ett tunt lager av fetaost. Asch, nu spelar smaklökarna mig spratt, det isländska ostsortimentet är nämligen en sorglustig historia.

I stället dukar jag upp kaffe och bröd med rökt fårkött och dijonsenap. Jag har slagit mig ner på stenmuren vid ridstigen som löper längs vattnet. En ryttare som passerar gör en närmast Evert Taube-liknande, chevaleresk hälsning från hästryggen. Några sjöfåglar lyfter från landbacken för att kacklande ta sig längre inåt viken. Därefter uppstår den stora tystnaden. Matsäcken smakar himmelskt.

Livskvalité var ordet, sa Bull.