Come rain or come shine? Gårdagen bjöd på strålande sommarväder, i dag är det grått, grått, grått. Och regn. Molnen rör sig tungt och lågt, smeker klumpigt jordskorpan. Som om de ville bjuda upp oss markbundna till en dyster regndans. Natten tillbringas i Vik, en by vid kusten. Byn utgjorde ända in på 60-talet den sista, civilicerade utposten för resenärer som skulle ta sig från Reykjavik och vidare längs östkusten. Efter Vik följde väglöst land. Den kolsvarta vulkansanden och de strömbemängda, ombytliga glaciärälvarna omintetgjorde vägbyggen. Här väntade riskfyllda transporter över oberäknerliga glaciärer och vingliga sjövägar i små, öppna båtar längs strandlinjens sandbankar.
En kvinna i min egen ålder på gården Hali (svans på isländska), berättar om sina egna erfarenheter av en isolerat bygd på 50 - 60-talet. Ett liv som trots, eller tack vare, isolatet präglades av kulturell, traditionell integritet och en stark berättartradition. Här föddes författarikonen Thorbergur Thordarsson (1888 - 1974) och här skapades, i väglöst land och på små gårdar utan elektricitet eller andra moderniteter, en särpräglad kultur med rötter i en urgammal tradition. När jag kollar det välskötta, lilla muséet skapat till Thordarssons och bygdens ära, den spikraka väg som för mig dit och alla broar som tar mig över isvattnet i de nu sinande vattenflödena, framstår Islands utveckling under de senaste 60 åren som hisnande. På 1960 började vägen mot Höfna (fiskebyn vi nyss lämnat) att byggas. Först 1971 fick man elektricitet i Hali. I dag erbjuds trådlös, reptilsnabb internetuppkoppling i minsta håla, inte sällan kostnadsfritt för oss turister. Och den spikraka, välskötta vägen med alla dess broar över iskallt, oberäknerligt jökelvatten, tar oss bekvämt från färjeläget vid Seydisfjordur där uppe i norr till Reykjavik i söder, en resa på 70 mil. Under säsong syns ett oändligt lämmeltåg av turister. Nu rattar jag bilen, nära nog, i splendid isolation.
Jag lämnar Vik och vänder näsan mot Reykjavik. Efter Vik väntar 14 mil av mer civiliserad vildmark. Nåja, hedarna med sin vulkaniska sand och lavaformationer draperade i giftgrön mossa, kan trigga igång vilken pontentiell skräckfilmsregissör som helst. Men nästa sekund rullas ett mer sagobetonat landskap ut, för dagen i dimmig ljussättning, där Gunnar på Hlidarendi och Náll på Berghthorshvoll en gång hade huvudrollerna i ett mäktigt släktepos. En berättelse som innehåller allt, vänskap, kärlek, visdom, humor, hat, svek och ond bråd död. Allt detta bäddar för effektfull entré till Reykjavik, en utdragen historia, staden liksom står och trampar, tar sig tid för att formateras till en homogen stadskärna.
De närmaste två månaderna bor jag i en lägenhet intill hamnen. Boningen ligger på tolfte våningen med panorama över stad, inlopp, berg och hav. Planlösningen är öppen och dagsljuset flödar generöst. Detta i kontrast mot det ganska sunkiga, men socialt trevliga, vandrarhem vi bodde på i Vik. Rummet hade fuktskador och frukosten var medioker, men samtalen kring frukostbordet vänligt välvilliga. Tillsammans med Brian från Oregon och Helmuth hemmahörande i Dresden, jag kunde vara farfar till båda, utväxlades resandefolkets standardfrågor Var kommer du från? Vart är du på väg? Med andra ord och på ett djupare plan: Livets eviga frågor.
Efter sex dygns resande har jag kommit till Reykjavik, mitt basläger under det närmaste året. Har just avnjutit en dagsfärsk sjötunga som Sigrún tillagat med all den professionalitet hon mäktar inom kokkonsten. Fisken smakar saga, precis som Snorre Sturlasson, Gunnar på Lidarände, Náll och grabbarna. Höstmörkret sänker sig över staden. Långt där nere glimtar tusentals kulörta små lyktor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar