Jökulsárlón

Från Höfn åker vi vidare längs sydkusten. Naturen är väldig, omväxlande. Kanske börjar jag att förstå varför så många människor drabbas av det här landet. Hela mitt vuxna liv har jag hört Island lovprisas i de ljusaste av tonarter. Sjålv har jag varit på väg ett antal gånger utan att komma till skott. Nu är jag här med hela min kropp och själ. Vägen passerar längs intensivt gröna ängar under mörka, mäktiga bergsformationer. Mellan våldsamt skulpterade klippor, som formade av en vredgad, berusad bildhuggare, rinner segflytande ismassa från glaciärerna högt uppe på platån. Ser ut som grädden på mormors maffigaste marängsviss.

Plötsligt möts jag av en syn som vore jag på Antarktis. Vid en bro rinner en glaciärälv ut i havet. På andra sidan ses enorma isblock i märkliga formationer sticka upp ur vattnet. Som om en jättehand slitit loss delar av jökeln, smulat sönder ismassan och frusterad lämnat lekplatsen. Jag befinner mig vid Jökulsárlón, en jättelik islagun, en miljö där två James Bond-filmer hämtat berömda actionscener. Jag tar plats i ett amfibiefordon som tar mig, Sigrún och ett antal asiater ut på det stilla vattnet. Jag seglar intill turkosa isblock stora som hus och i märkliga, skulpturala formationer. Guiden plockar upp ett isklump ur vattnet, blocket är klarare än kristall, fem gånger hårdare än vanlig is och 1500 år gammal! Hela grejen känns overklig. Men fascinerande!