Folkomröstning!

Presidenten Ólafur Ragnar Grimsson utnyttjade sin vetorätt och sa nej till det av Alltinget framröstade Icesave-avtalet. Vid en presskonferens i Bessastadir, presidentresidenset, motiverade han sitt beslut. Presidentens nej innebär med automatik att det blir folkomröstning i frågan i februari.

Presidenten stöder sitt nej på landets konstitution som instiftades vid Islands självständighet 1944. Grundlagarna som till stora delar hämtades från Danmark, innehöll dock en del skillnader jämfört med det tidigare moderlandet. Medan danskarna kan begära omröstning med stöd av en tredjedel av riksdagsledamöterna, ligger den möjligheten i den isländska författningen i presidentens och folkets händer via direktdemokrati vid en folkomröstning. Nu brukar mellanstatliga frågor sällan avgöras på detta sätt. Det här är ju en komplex och svårtolkad fråga mellan Island, Storbritanien och Holland som dessutom handlar om ofantliga penningsummor. Det jämna röstningsresultatet i Alltinget samt Iceslave, listan som samlat över 60.000 nejsägare har förstås påverkat presidentens beslut.

Det som oroar är den konfrontationspolitik som hittills förts bland politiker och i media. Det är svart eller vitt, personangrepp och hårda ord långt bortom försoning och samförståndslösningar.

Där skiljer sig Island från övriga Norden. När landet skulle behöva stå enat är klyftorna avgrundsdjupa. Att en folkomröstning skulle skapa den enigheten, som presidenten nämnde i sitt tal, är synnerligen osäkert. Snarare är risken att motsättningarna ökar på grund av folkomröstningen. Island befinner sig också i ett vakuum, landet står ensamt i förhållande till omvärlden. England och Holland rasar. Norden och EU är kallsinniga. Den gamla bundsförvanten USA som hjälpte Island vid Torskkriget, har lämnat landet. Det enda bundsförvant som Island tycks ha är Färöarna. Det är symptomatiskt.

Men det gäller komma ihåg att majoriteten av islänningarna inte säger nej till att betala, något som media i Norden och Europa tycks gilla att missuppfatta. Det Island reagerat över är det hårda avtalet och den höga räntan. Som jag tidigare nämnt är det en klar uppfattning bland fackfolk att Island lyckades åstadkomma en sällsynt dålig deal som förhandlades fram med Englands mest kompetenta och slipade förhandlare och jurister som motpart. Vilka skickade Island till förhandlingsbordet? Nu tycks enda möjligheten vara att riva avtalet, tillsätta en supermedlare och börja om från ruta ett. Men det är knappast troligt att England och Holland ställer upp. Hur går man då vidare?