En bonde kommer med båt från gården utanför Färjestaden på Öland och landar i Kalmar hamn. Året är 1915. Någon månad tidigare har tiotusen människor samlats på Stortorget i våldsamma protester mot att biskopsämbetet flyttas till Växjö, den rivaliserande orten en bra bit längre in i landet. Residensstaden Kalmar behöver en biskop tycks man mena, även om de kyrkliga myndigheterna försäkrat att den ståtliga kyrkan vid torget ändå får behålla namnet Kalmar Domkyrka.
Vår bonde tar sig genom trånga gränder. När han nalkas kyrkan vid torget är där tomt och öde. Det är måndagsmorgon och en kall elakartad vind drar över den öppna platsen. Mannen som aldrig varit i domen tidigare, öppnar försiktigt den imposanta ekporten och stegar dröjande uppför altargången. Plötsligt kastas en våg av mäktiga klanger från den stora kyrkorgeln mot honom. Tonkaskaderna fyller det stora rummet, ja det är som om de feta stenmurarna rister, vibrerar och mannen flyr uppskrämd och livrädd ut på gatan. Han har fått sitt livs ljudchock.
Vi har knappt fantasi nog att föreställa oss en tid utan grammofon, teve, radio och artificiella elektroniska ljud. Utan biltrafik och mobiltelefon. En tid då naturljuden härskade och man kunde höra tystnaden. Det är inte konstigt om den öländska bonden fylldes av skräck inför en mäktig kyrkorgels alla möjligheter, van som han var med att ha förströdd fåglalåt, grodors stillsamma kväkande, havets brus och oxkärrans envisa knarrande omkring sig. Det mest högljudda ljud han hittills råkat ut för var kanske det tvåradiga handklaveret på lördagsdansen vid vägskälet hemma i byn.
När jag öppnar dörren till Hallgrimskirkja i Reykjavik blir jag knappast chockerad av att höra organisten öva på sitt preludium, van som vi nutidsmänniskor är vid skogen av tillverkade, artificiella ljud, ett aldrig sinande ljudlandskapet. Det är härligt att lyssna till en bra kyrkorgel trakterad av en driven musiker, men störst är ändå tystnaden. Bristvara och en underskattad byggsten även i musiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar