Kiosken

Ofta passerar jag kiosken vid Tjörnin, dammen, i Rekjavik. Det är en fin kiosk, ett kulturminne. Nu står kiosken öde, igenbommad men nymålad. När jag går förbi kommer jag att tänka på morfar. Det är märkligt med livet på Island. Jag kommer ofta att tänka på saker, kanske den isländska miljön bäddar för tankar.

Morfar Max kom till Sverige från Vitryssland, så nära och ändå så långt bort. Han hade svårt att få fotfäste i sitt nya hemland, livet blev som en argentiskt tango med passioner, drömmar och livets svärta. Morfar Max hade lämnat Vitebsk, Chagalls födelsestad, för att slå sig ner i Sundbyberg utanför Stockholm. De sex barnen kallade honom visserligen pappa, men han var en man som när som helst skulle kunna försvinna ut genom dörren för att mönstra på närmaste fartyg till Argentina dit han ursprungligen hade varit på väg. Men morfar Max blev Sumpan trogen. Han upphöjde till och med den lilla sömniga staden med den sövande doften från Marabous Chokladfabrik och rasslet från bångluckorna på Solvallatravet till arena för sina idéer och inovationer. Morfar startade korvfabrik och han tillverkade glass. Han krängde julgranssaker, sydde rutiga slipsar och sålde randiga skjortor.

Men allt morfar Max tog i gick åt helvete.

Glassen var visserligen god i smaken men hade en färg och konsistens som påminde om allt annat en glass. Skjortorna, fräcka i färg och form, sprack så gott som genast i sömmarna och juldekorationerna levererades först i mitten på januari. Morfar Max dog på Solvalla. Hjärtat slutade slå mitt på upploppet. Moster Marion, släktens skönhet, ja hon var verkligen vacker och arbetade även hårt på att försköna livet i stort, hävdade att Max den här gången äntligen satsat på rätt häst och egentligen vunnit en enorm summa pengar. Morbror Sergej punkterade systerns skönmålningar som en typisk Marion-skröna.

Nej det enda morfar Max lämnade efter sig var nog den egenhändigt byggda glasskiosken på Järnvägstorget i Sundbyberg. Det var en vacker kiosk, vitmålad och med en antydan till lökkupol på taket. Kiosken stod där som ett äreminne över en man som försökte leva sitt liv men som till slut kastade in handduken. Byggningen stod kvar allt skevare för varje år. En dag var också kiosken borta. Vi ska ju alla den vägen vandra.