Islänningen tar rejäl plats i levande livet såväl som i döden. Morgunbladid, öns dominerande tidning, innehåller dagligen många sidor med enbart dödsannonser och runor. För en man från Mellanmjölkens Land är annonserna uppseendeväckande omfångsrika och alltid med foto av den avlidna. Efter annonserna följer dödsrunorna. Ibland hedras den döda med upp till nio, tio eller ännu fler eftermälen, ej sällan under omfattande textlig utsmyckning. Publiceringen av den avlidnes runor kan pågå i många dagar.
Riksradion är inte sämre. Här bejakas också döden. Vid två tillfällen per dag, året runt, meddelas namnen på avlidna, var och när begravningen äger rum, samt namnen på de sörjande. För mig som inte alls förstår språket, lät uppläsningen när jag första gången hörde den i bilradion, närmast som Sjörapporten i Sveriges Radio, innan jag förstod vad programpunkten egentligen handlade om.
Varför visas döden upp så tydligt? Beror det på att Island är ett litet land, där människor känner, eller åtminstone känner till, varandra? Finns generna från den gamla sjöfartsnationen kvar, ett samhälle med döden som ständig, oberäklig följeslagare? Bäddar samspelet mellan natur och människa för en mer nära relation till liv och död?
Jag har förstås inga svar, det finns väl knappast någon enkel förklaring. Men uppenbarligen har islänningarna, trots samhällsutvecklingen och den höga levnadsstandarden, inte osynliggjort döden, utan tvärtom lyft fram den, gjort döden levande.
Astrid Lindgren räddes aldrig döden i sitt berättande, och telefonsamtalen mellan författaren och hennes syster inleddes alltid med besvärjelsen "Döden, döden, döden!" Frasen var signalen för att allt prat om ålderdom och död hade avverkats för den här gången. Vet inte om Astrid Lindgren någonsin besökte Island. Men om så skedde, hade hon nog nickat igenkännande.
_________________________________________________
Bilden: Gravsten på rymmen? Infångad? Fossvogskirkjugardur, Reykjavik i oktober 2009
2 kommentarer:
Nu var det ett tag sen jag hann läsa -mycket på jobbet och barnen har varit sjuka hemma vilket alltid leder till ett milt kaos:-)
Härligt att ni har det bra (trots krocken)! Du verkar ha fullt upp med att glida runt mellan olika kulturella evenemang -det är inte utan avund jag läser om popfestivaler och konserter med Reykaviks symfoniorkester - och sist men inte minst Sigruns marulk (snacka om kulturell extas!)!
Hela familjen hälsar till både dig och Sigrun med stora kramar!
Hej Pella! Krocken var en bagatell. Ja, här händer mycket, men jag börjar längta ut till TYSTNADEN.
Vi kommer förmodligen att låna en gård på Norrkusten, framöver. Rena, härliga obygden.
Har du fixat med Skype, så ringer jag framöver,
Hälsa alla,
Anders
Skicka en kommentar