En kollega besökte härom året ett musikställe med ungdomlig inriktning i Stockholm. Han har alltid varit intresserad av nya strömningar i popbranchen. Framme vid scenkanten möts han av ett fientligt "Jävla Pedo!"
När jag nu ger mig ut i nöjesnatten i Reykjavik, bedömer jag risken att råka ut för liknande skändningar som låg. Det är drag i stan. Vid entrérna till konkursade bankpalats och nedlagda modehus, transformerade till klubbar och caféer, trängs det unga Reykjavik. Stämningen är vänlig. Ok, en del av kidsen är kanske salongsberusade, men artigt avvaktande, och just, vänliga.
I nöjesguiden Reykjavik Grapewines kalendarium finns för kvällen 18 ställen med levande musik & fri entré. Jag väljer Rosenbergs, ett för min status passande ställe, närmast en filial till Stampen i Stockholm. Här serveras en slags satirisk gladpop av Hundur i Óskilum (Bortsprungen Hund), två modifierade musikclowner som med skiftande framgång spelar på en uppsjö av instrument. Och jag förstår ingenting! Stämningen är uppsluppet uppmuntrande i den åldersmässigt segrerade publiken.
Tidigare i veckan har min klassiska stortå fått sitt, när jag lyssnar på Trio Reykjaviks lunchkonsert i konstmuséet Kjarvalsstadir, en av Reykjaviks åtminstone fem offentliga konsttempel. Pianisten Peter Maté, violinisten Gudnú Gudmunddóttir, konsertmästare i Icelandic Symphony Orchestra, och cellisten Gunnar Kvaran, bjuder på kammarmusik av Haydn, Mendelsohn och Mozart. Gediget. Skickligt. Utmejslat utan att notbilden riktigt lyfter och blir levande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar