Jag bekänner. Krälar i stoftet, rullar mig i askan. Jag har krockat! Backade på en sprillans ny isländsk bil på lågpriskedjan Bonus parkering häromdagen, och erkänner fullt ut: Jag klantade mig. Rejält!
Fredagsstress och oro härskar på den stora p-platsen. Till vänster om mig står en bauta-husbil och skymmer sikten. När jag backar ut från parkeringsfickan kommer en röd, ettrig bil i god fart. Allt för sent fattar jag galoppen och innan bromspedalen gjort sitt, gör min dragkrok en pytteliten, men illasinnad, ack så ful, rispa i den skinande blanka bilens bredsida. Bilens ägare är nedstämd. Hon heter Gudbjörg och har just tagit körkort, köpt sin sprillans nya bil för fyra dagar sen, och så händer detta! Dessutom är det här hennes andra plåtskada den här veckan. Och veckan är inte slut än.
För Gudbjörg är det förstås till föga tröst att jag kört bil i 49 år utan att någonsin krockat, förrän nu. Så jag håller tyst, broderar inte ut texten. Håller låg profil. Men tänker att det hade varit bra om hon kört lite långsammare på parkeringen. Och om inte den där jävla bauta-husbilen... Om inte om hade funnits. OK, men jag klantade ändå till det.
Efter tio minuter är skaderegleringsfirman Arekstur (betyder Krock! Vet inte om jag ska skratta eller gråta) på plats. Företagets stora Van har en inredning som hämtad från cyberrymden. I det rullande kontoret fattas ingenting vad teknisk utrustning beträffar. Och än en gång bekräftas, i en av dessa många vardagsdetaljer, landets höga standard. Känner mig som drängen från obygden som just anlänt till storstan, när jag sjunker ner i bilens mjuka skinnklädsel. Skaderegleraren Ingibjörg är vänlig och synnerligen professionell. Bilarna fotograferas i nio olika vinklar, en skriftlig redogörelse upprättas i två exemplar. Rapporten undertecknas via den elektroniska skrivplatta som är så vanlig här, och som islänningarna tycks älska. Arekstur skickar sedan rapporten via mail till mitt svenska försäkringsbolag. Smidigt!
Gudbjörg, Ingibjörg och jag skiljs åt i god sämja. Attans otur, men livet är fullt av överraskningar, somliga negativa. Och en liten skråma i billacket framstår i de större sammanhangen kanske ändå som att pissa i havet.
I går kom ett nödrop från mitt bolag som mottagit utredningen på fem sidor, klargörande fotografier samt två pedagogiska, genomarbetade skisser från olycksplatsen. Redigt, utomordentligt utmejslat och kompetent. Det är egentligen bara ett problem: Rapporten är skriven på isländska!
5 kommentarer:
Ojdå :-). Ring mig nån dag, jag ha lite post jag behöver prata med dig om.
*lol* varför skriver du till pappa över hans blogg?
Pappa; härligt med lite konflikter!
OK! Jag kollar min mail regelbundet!
Så det gör bra...
Anders
Snubblade in över din isländska blogg... Har också bott på Island, fast det är lääängesen. Så vad gillar du landet? Rapporter är kanske inte så lättlästa, men hur går det annars med vårt fina grannspråk?
Visste förresten inte att folk har stora husbilar på Island... Trodde att alla åkte runt i jeep... vart tar de vägen i husbilarna? Runt i landet eller? Eller skeppas de ner till kontinenten ibland...??
Ja, du har rätt, husbilar är inte så vanliga här, åtminstone inte inhemska. Sommartid lär vägarna krylla av danska, tyska och svenska hus på hjul. Men vid just detta tillfälle stod en isländsk husbil XL på parkeringen. Jeeparna är, som du konstaterar, vanliga. Ofta har man en tältsläpvagn kopplad till bilen, när man kajkar runt på ön. Husvagnar funkar nog inte alls, p g a den stundtals kraftiga blåsten.
Islänningarna lär numera hålla sig hemma i skuggan av krisen. Men vad naturkickar beträffar, verkar det ju finnas hur mycket som helst att upptäcka.
Skicka en kommentar