Sorglig soppa på stålar och hybris

För andra gången i Islands historia har befolkningen folkomröstat. Förra gången gällde det Islands självständighet på 1940-talet. Vid lördagens folkomröstning röstades om förslag till ersättningar för Icesave, den internetbank som krakelerade och åsamkade britter och holländare miljardförluster. Det är en märklig och sorglustig historia. Hela Icesave-debatten har förlamat landet under ett drygt halvår. Först accepterade Islands regering ett avtal som britter och holländare sa nej till. Efter att ett nytt avtal snickrats ihop, godkändes detta med knapp majoritet i Alltinget. Sen fällde president Ólafur Grimsson med sin vetorätt förslaget som då gick till folkomröstning.

Debattklimatet i Alltinget och media har varit uppskruvat, för att inte säga vulgärt. Islänningar har svårt att acceptera andras synpunkter. Vissa inlägg har varit snubblande nära ärekränkning. Regeringen som tillsattes vid krisens kulmen, efter att den gamla högerregimen avgick vid det så kallade kastrullupproret, har dessvärre visat sig oförmögen att klara förhandlingarna och väljarnas växande oro. En tredjedal av befolkningen sitter på pottkanten på grund av myntkorgslånen, lån som togs i främmade valuta och som nu mångdubblats på grund av den isländska kronans fall. De offentliganställdas löner har skurits ner och en ökande skara går ut i arbetslöshet. Ändå har vi ännu inte sett kulmen på krisen. Trots att regeringen jobbat hårt för att få fram en ny lösning för Icesave-skulden, har man misslyckats.

Vid söndagens folkomröstning deltog endast 57 % av befolkningen. Islänningarna är trötta på ödesfrågan om Icesave, men de som kom till valurnorna visade sitt missnöje, hela 93,3 % röstade nej till liggande förslag. Statsministern och finansministern, båda uppenbart pressade, röstade inte ens. Ett tecken på utmattning, uppgivenhet och dåligt statsmannaskap.

Positivt är att resultatet av folkomröstningen öppnar för ett bättre förhandlingsläge mot britter och holländare. Det som oroar är vänsterregeringens allt mer sviktande mandat. Men det saknas ett trovärdigt alternativ. Högern är pappa till den isländska krisen och bär ansvaret för att den utvecklades till en katatrof. Hur det än går i icesave-förhandlingarna och vem som än har makten, får nästkommande generationer betala miljardskulderna. All energi och utrymme som Icesave tar, förskräcker också. Väldigt litet talas om skurkarna som stjälpte landet över ända och som nu återtar makten i banker och bolagsstyrelser. Hur "vanligt" folk straffas genom att tvingas lämna hus och hem, medan bovarna premieras. Människans minne är kort och det tycks gälla med råge på Island! Moral och etik står lågt. Debatten kring vad som hände vid kraschen är både vulgär och missvisande. Lär man sig aldrig?

I går kväll sändes den uppmärksammade filmen Drömlandet som bygger på en bok av författaren och visionären Andri Snaer. Flera år före den finansiella härdsmältan varnade han för utvecklingen, men blev offentligt hånad av entreprenörer, politiker och gemene man. Filmen har nu fått islänningarna att gråta floder. Och visst är det skrämmande att se skövlingen av landets naturtillgången, naiviten och flatheten gentemot utländska multisar, aningslösheten hos toppolitiker, med president Ólafur i spetsen, och bypåvarnas bockande, bugande och självhävdelse. Alla led av hybris! Vilka döskallar!