Kostligt

Våren är också konfirmationens tid. Hemma och på Island. Kanske vi inte alltid funderar så mycket kring det här med religiösa riter i vår sekulariserade värld. Själv är jag okonfirmerad men det är en helt annan historia. På Island är det en uppseendeväckande hausse kring konfirmationspresenter. Det började för flera veckor sedan med helsidesannonser i tidningarna om biblar och annan uppbygglig litteratur i presentutgåvor, för att nu trappas upp med förslag på datorer, resor och elektronik av diverse slag. All utstyrsel onämnd.

Kronan på verket är den åttasidiga specialbilagan Konfirmationspresenter som följde med Fréttabladid häromdagen. Bilagan innehåller inga intressanta funderingar kring konfirmationen, utan är en renodlad säljtidning med svindyra presenter till konfirmanderna. Vad sägs om ett trumset för 9.000 eller en kamera för 10.000 SEK? Enligt de islänningar jag pratat med är också ofta konfirmationsmottagning en påkostad historia, det händer att föräldrar pungar ut med både 15.000 och 20.000 SEK bara för mat och dryck.

Hur rimmar detta med att var tredje isländskt hushåll står vid konkursens rand och håller nästippen ovan vattenytan endast tack vare tillfälliga uppskov med räntor och amorteringar för banklån på hus och bilköp? Kapitalvaror som inte går att avyttra på krisens Island. Hur stämmer det med tanke på att alla familjer som hämtar matpaket hos kyrkan och hjälporganisationerna har fördubblats de senaste månaderna? Matköerna består till övervägande del av "vanliga" människor som inte längre klarar vardagsekonomin. Men annonserna är lika pockande, storslagna och påkostade som när landet var ett av världens rikaste. Redan då var det förstås helgalet. Detta braskande överflöd i konfirmationspresenter måste provocera många som sitter trångt. Och vad ger det för signaler till unga människor? Konsumera mera! Även om stålarna saknas.

Men framför allt: Hur kan presentfrosseriet och de påkostade mottagningarna vara kompatibelt med kyrkans egentliga budskap? När jag ser konsumtionssamhällets fulaste skråpansikte känner jag både sorg och uppgivenhet. Är det hit vi har strävat? Är det på samma spektakulärt kostliga vis i Sverige? Har jag missat något?