Rainrock

De senaste dagarna har jag snöat in på paraplyer och islänningarnas ovilja att bära dem. I väntan på att någon konstruerar ett vindvänligt paraply, kan fiskarkostymen vara en variant. Klassisk design, praktisk och i trafikvänlig signalfärg. Apropå färg. Kanske skulle islänningen behöva stramas åt i sitt strängt individualistiska tänkande genom att Alltinget spikar en lag som bara godkänner oranga fiskarkostymer. Klädseln skulle återknyta till islänningen som sjöfarare och Island som världsledande inom fiskerinäringen. På så sätt skulle landets politiker få de bångstyriga, självständiga medborgarna att marschera i takt, eller åtminstone åt samma håll.

En kompis till mig växte upp i forna DDR, där skolbarnen marscherade på rasterna på skolgården, runt, runt, runt under sträng tystnad. Och när president Honegger kom på besök kommenderades alla skolbarn ut för att vifta entusistiskt med den östtyska flaggan. Så långt behöver man väl inte gå på Island, även om islänningar verkar extremt förtjusta i sin flagga. Jag ser den överallt, till och med på kyrkogårdarna händer det att någon stoppat ner en isländsk fana i gravens mull. I dag såg jag en man cykla omkring i Reykjaviks utkanter med en huvudbonad som var en kombination av flaggstång och julgran. Helt sanslöst! Och ganska opraktiskt, pjäsen var minst 40 centimeter hög. Själv använder jag flaggor i största allmänhet så lite som möjligt, men tycker bra om bastanta regnställ åtminstone i avvaktan på ett anständigt konstruerat isländskt paraply. Men tillsvidare blir det Rainrock, som Pugh Rogefeldt myntade, i regnbågens alla färger. Jag är ju på Island och inte i forna DDR som tur är.