Havet

Havet har alltid fascinerat mig. För en person med sådana böjelser är Island den idealiska platsen att vistas på. Här finns havet överallt, som en naturlig del av vardagen. Jag gillar det Stora Blå. Inte så att jag är fiskare eller har simmat i de stora vattnen. Det är havet som metafor, som sammanfogande kit mellan kontinenter och havets oförutsägbarhet som fascinerar. Det är som musik när den är som bäst. Ena stunden i vila, nästa ögonblick ett vindpinat accelerando där himmel och hav förenas i en coda som fullkomligt tar andan ur en.

Och alla dessa djur och mineraler. En saltdränkt förborgad värld, dold för människoögat.

På 1960-talet seglade jag, inte som förste styrman men som förste klarinettist, med Kungliga Flottans Musikkår till London. Vid överfarten gjordes farttester, skrovet på den jättelika jagaren vibrerade omusikaliskt, olycksbådande. Den mest osköna konsert som tänkas kan. En kväll efter långa och jobbiga fartprov, låg Atlanten stilla och solen doppade sig oblygt borta vid horisonten. Fartyget vilade lugnt.

Musikkåren som hittills varit overksam, kommenderades nu plötsligt och helt oväntat upp på däck, och vi anbefalldes att spela Evert Taubes Kom i min famn. För vem spelade vi? Vi spelade för stiltjen, tystnaden och Atlantens alla fiskar. Det kändes overkligt. Den oändliga vattenytan, puffarna med havsbris som kittlade kinden, och den där grå järnkolossen till båt med alla kanoner och bemanningstorn som scenografi ruvandes på vattnet. Ensamma på havet, i fel musikal och med en orkester i krigisk mundering i denna ljuvligt fredliga taubska vals. I några ögonblick snuddade vi musiker vid den optimala graden av lycka inom försvarsmakten. Vi var desarmerade soldater. För vem vill mullra i kanoner när Evert Taubes vänliga vals spelas?

Vad har nu detta med Island att skaffa? Inte mycket annat än att samma världshav nu skvalpar vid mina fötter alldeles utanför husknuten. Något år efter seglatsen till London var jag faktiskt på väg till Island på flottbesök, men annat kom emellan. I 47 år väntade jag innan det blev dags igen. Har ni tänkt på hur ofta det händer? Jag menar att annat kommer emellan.