Jag har gått förbi, utanför på gatan, många gånger. Ändå är det först i dag som jag upptäcker den lilla firman som huserar på bakgården i gamla Reykjavik. Har företaget etablerats i natt, eller?
På gårdsfasaden finns tre utsmyckningar. Till vänster texten DEAD i versaler, diskret gråa men tydliga, det första som synliggörs när jag kikar in från gatan. Det är väl DEAD som egentligen lockar in mig på gården. Väl på plats ser jag också ett tjurhuvud som spikats upp på ytterväggens mitt, slutligen längst till höger en anspråkslös skylt som berättar att ett bokförlag med tryckeri finns i huset. Här publiceras och trycks böcker helt enkelt. Det är lördag och det lilla gårdshuset är tyst och stängt.
När jag en gång i tiden jobbade i förlagssvängen, sa den amerikanska multis som just köpt upp den nordiska koncern jag arbetade för, inklusive dotterförlagen i Frankfurt, London och New York, it´s a dying Industry, man! Sedan styckade han företagen och sålde ut delarna till högstbjudande. Det här hände sig på 1980-talet, då vi ännu var oskulder i Sverige inom områdena kulturella styckmord, internationalisering och rovdrift. Multisen hade ärvt spenderbyxorna fulla med guldpengar av sin far, och det sades att han som barn fått mycket smisk av pappa.
Multisen, som för övrigt hette Bob Wise men kallades Mr Wise Guy, var en lustig herre, alltid omgiven av ett koppel gläfsande advokater i svarta, välpressade uniformer, män som han utfordrade med hundgodis. Var Mr Wise Guy på gott humör, bjöd han lagvrängarna och mig på överdådiga middagar på Operakällaren eller Ulriksdals Värdshus. När han var in the Bad Mood, gick han loss på Sverige som var för litet, svenska språket som var för obetydligt, men förlagslokalerna var å andra sidan på tok för stora. Allt annat var åt helvete för LITET. Det var en sorglustig tid och jag sökte mig snart nya betesmarker.
It´s a dying Industry. Det är väl inte det som islänningarna menar med väggtexten? Och vad står det sirligt utformade oskuldsfullt vita tjurhuvudet som poserar så iögonfallande vid den blodfullt röda entrén för? Jag blir ordentligt nyfiken.
DEAD? Nej det är förhoppningsvis inte riktigt så illa med isländsk bokutgivning. Det skrivna ordet och så kallade gammelmedier tycks tvärsom stå högt i kurs här. Man har också en rik, säregen berättartradition i ryggen, fast det är ju dessvärre ingen garanti för att pennor, papper, trycksvärta och limbindningsmaskiner bevaras. Men sällan har jag sett så många boklådor på en begränsad stadsyta. Kanske också ett tecken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar