Sequenses - Real Time Art Festival avslutades i går. Nyfikenheten var stor efter upptakten för en dryg vecka sedan, men allt eftersom dagarna rullat på, har mina ögon och öron allt mer kommit att krokna. Festivalens titel har uppfyllts så till den milda grad att snuttefieringen gjorts till en dygd som lovsjungits i alla tonarter. Är det zap-generationens uppfattning om konst som nu slår igenom? OK, jag kan stå ut med att de stora linjerna saknas, men att presentera så mycket yta och mediokert hantverk, det gör mig beklämd och ledsen, även om det finns några positiva undantag.
Artisterna är övervägande inhemska. De utländska gästspelen var av generande låg klass. Här skulle behövts betydligt tyngre inslag för att visa var skåpet kan stå. I det längsta vägrar jag att se Islands unga bild- och crossoverkonstnärer simma omkring i den egna ankdammen, men... Frågan är hur urvalet skett. Är det överhuvudtaget representativt? Gärna en sandlåda att leka i, men det måste finnas en bärande idé och ett kunnande för att genomföra visioner.
Det sägs att konsten speglar vår tid. Gäller detta Sequenses är vår tid ytlig, självspeglande och med kunskapsluckor. Dessvärre kanske det förhåller sig just så. Eller är det bara den gamla beprövade sagan om kejsarens nya kläder som spelas upp? I så fall: Here we go again...
Dock fanns några glädjande undantag. Öppningskvällens Live Event av Sigurdur Gudjónsson, en robot marscherande på en husvägg till rammsteinsliknande musik var effektiv i all sin enkelhet. Inte minst den kittlande osäkerhet som projektet skänkte. Vad var performance? Vad tillhörde ordinarie stadsbild?
Den stora överraskningen svarade Berglind Jóna Hlynsdóttir och Etienne de France med konsekvent utförda PPPTPC - Center for Publicity. I en rivningshotad kiosk på Laekjargata, en kulturkur med egen historia, presenterades innovativa idéer att sätta Island på fötter igen. I form av designade vykort med projektbeskrivningar presenterades tankarna. Roligt. Tänkvärt. Lite galet. Här möttes gammalt och nytt i ett konstnärligt bra tänk.
Festivalen arbetar med små ekonomiska medel, konstnärerna har själva stått för både urval och genomförande. Det märks dessvärre. Sällan har behovet av ett seende, utomstående öga varit större. Statens Kunstråd, Reykjaviks kommun, Nordens Hus, Reykjaviks Konstmuseum, Isländskt Konstcentrum, Goetheinstitutet, USAs, Finlands och Frankrikes ambassader samt de företag som sponsrar festivalen, bör ta sig en rejäl funderare inför nästa år. I ekonomiskt kärva tider bör man extra noga tänka på var krympade resurser hamnar. Sequenses - Real Time Art Festival är konstnärligt ofärdig och alltför privat. Kompiskänslan förstärks av att vid 13 av de 15 tillfällen jag besökte festivalen bjöds publiken på öl och vin, i och för sig generöst och avslappnande, men i längden känns det som att gå hem till några polare för att göra lite kul och udda grejor, och det var väl ungefär det man gjorde.
Självklart måste ung konst stöttas, det är förstås oerhört viktigt, men lägg resurserna på projekt med bärande idéer och där artisterna har tillräckliga kunskaper att genomföra dessa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar