Finkultur och fulkultur

Finkultur. Fulkultur. Högt och lågt. Dagligen duschas jag i kultur, intrycken faller över mig som ojämna hagelsvärmar. I veckan har jag ägnat tid åt Sequenses - Real Time Festival, ung, ny konst, en festival som hittills varit en besvikelse. Många av inslagen håller helt enkelt inte måttet, varken konstnärligt eller hantverksmässigt. Vilket mått? Mitt eget förstås, har inget annat. Så mycket yta! Så lite innehåll! Ställ gärna ut en rejäl sandlåda att leka i, låt sandkornen skvätta och kinderna bli röda, men det måste ändå finnas en idé och en grund som utgångspunkt. Det finns dock några intressanta avvikare och uppstickare i programmet, jag kanske får anledning att återkomma.

Efter att ha beskådat ytterligare en konstinstallation med den fiktiva inskriptionen Kom och titta på mig, men jag har egentligen ingenting att berätta, beslutar jag mig för att kolla ett riktigt proffs, en konstnär med uttryck och som kan hantverket. Nu är det ju inte alls möjligt att jämföra päron med bananer, eller ens önskvärt, men jag beger mig ändå ut i friska torsdagskvällen för att lyssna på violaspelaren Ásdís Valdimarsdóttir.

Hon är barnfödd på ön, men bor numera i Amsterdam och har studerat på Juilliard School, världens kanske mest statusfyllda musikutbildning. I åtta år spelade hon i superprestigefulla Chilingirian Quartet, en av branchens bästa stråkkvartetter med hela världen som arbetsfält. Ásdís Valdimarsdóttirs meritlista är diger, ett frossande i finkultur på högsta nivå, rakt igenom! Nu står hon där på Háskólabió, Islands symfoniorkesters hemmascen, med dirigenten Rumon Gamba och orkestern bakom ryggen för att spela William Waltons konsert för viola och orkester från 1928.

Många isländska musiker har mött en stor internationell publik, inte minst den egensinniga, progressiva delen av isländsk pop. När det gäller den klassiska bagen är Ásdís Valdimarsdóttir en av de mer framgångsrika. Nu har hon hunnit bli en bit över 40, en mogen, eftertänksam musiker som utan åthävor levererar. Och som hon nalkas musiken! Ásdís Valdimarsdóttir lyckas tydliggöra Waltons relativt ofta spelade, ibland sönderälskade verk, göra det levande, pulserande. Det blir minnesvärd, rasande grann musik med både djup och svärta. Till synes enkel i strukturen och lätt att ta till sig. Obehindrat kliver violan ut och in i orkestersatsen. Ibland är orkesterväven tjock som skyr, den inhemska yoghurtsliknande drycken, ibland tunn som en himmel med sommarlätta moln, riktigt transparent blir musiken i en passage med soloviolan och en basklarinett vid styrpulpeten. I övriga stämmor står noterat Tacet, tystnad, en underskattad byggsten i musikalisk gestaltning.

Orkestertraditionen är förhållandevis ung på Island. I Europa sammanfaller symfoniorkestrarnas uppbyggnad och utveckling med industrialism. Och visst kan man se dirigenten som brukspatron och musikerna som fabriksarbetare, även om de auktoritära dirigenter jag själv spelade under i ett tidigare liv, ja, man säger under, är försvunna. På Island, som för övrigt hoppade över industrialism, startade orkesterlivet först en bit in på 1950-talet. Till och med min lantligt belägna hemorts lilla sinfonietta Gnesta Musiksällskap är äldre, fyller sextio i dagarna. Grattis förresten! Ingen jämförelse i övrigt. Islands Symfoniorkester håller en standard jämförbar med symfoniorkestrarna i Norrköping och Malmö, d v s hög.

De isländska orkestermusikerna tycks dessutom vara extremt mångsidiga, kanske en nödvändighet på en begränsad arbetsmarknad. Orkesterns medlemmar hörs i alla upptänkliga sammanhang, högt som lågt. Det är förmodligen en viktig del av den kulturella mekanismen här på ön. Men några ger sig av för att utvecklas och pröva flygförmågan i större sammanhang. Ástís Valdimarsdóttir är tillbaka, om än tillfälligt, och möts av mycket varma applåder i Háskólabios välfyllda salong. Islänningarna är stolta när en landsman lyckas utomlands, som föräldrar speglande sig i barnets framsteg. Ideligen läser jag den typen av framgångssagor i isländska tidningar. Jantelagen tycks saknas, eller så har den bara antagit en annan, och för mig, okänd skepnad.