Slumpens outgrundiga vägar tar mig till tassemarkerna utanför Hafnarfjördur. Vid vägs ände ligger kommunens sommarkoloni. Huset omgärdas av oändliga lavafält med ogästvänliga stenbumlingar omkullvräkta som av en vredgad jätte i den svårframkomliga terrängen. Berg i fonden och närmast husen stripigt, trögflytande, klart vatten. That´s it! Kan förstå om svenska föräldrar, precis som jag själv, tänker i termer som barngulag vid en blick ut över det sterila månlandskapet. Det här är långt från min barndoms somrar med gröna ängar, den lilla badsjön med hopptornet, grandoftande skogar, röda små hus med vita knutar, vajande sädesfält, solvarma smultron vid vägkanten och mogna jordgubbar att palla i Janssons trädgård. Förstå mig rätt: Jag är förtrollad av Islands oändliga lavafält, men som sommarviste? Som lekmiljö?
En medelålders isländsk man berättar om sina somrar i den ovan beskrivna barngulagen. Han är entusiastisk, beskriver målande vilda lekar bland stenbumlingarnas grottformationer med spännande hålor att göra till gängets högkvarter, bestigandet av de mystiska bergen i fonden, vattenlekarna i bäcken utanför dörren, samlandet på rara stenar. Varenda vinter längtade han dit och jag tror honom. Vi har bara olika glasögon.
Ibland verkar det som om Sverige och Island ligger på två skilda planeter. Det är väl också därför som lämmeltåget av turister drar hit varje år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar