Land och stad

Efter fem dagar i bushen känns det lite småtrevligt att bli urban igen. Kontrasterna mellan resan till norrkusten, dess småbyar, pyttestäder, milsvida ödemarker och den puttriga ¨storstan¨ Reykjavik är avgrundsdjup. Huvudstaden är liten, beträffande invånarantalet, men vad kultur och nöjesutbud beträffar imponerande. Lilla New York kallas den ibland och visst ligger det något i smeknamnet.

Innan jag satte min fot på Island hörde jag en gång i Vasaparken i Stockholm två arkitektstudenter utnämna Reykjavik till världens fulaste stad. Är väl inte beredd att hålla med (tycker att bland annat Kramfors och Flen är betydligt fulare), men kan förstå snacket. På Island härskar individualismen. Det gäller även stadsplaneringen. Banne den tjänsteman som till äventyrs skulle ha synpunkter på färgsättningen av hustak och staket. Eller tillbyggnader. Om myndigheterna inför mer rigida byggnadsbestämmelser gör islänningarna förmodligen revolution! Banker och finansvikingar kan robba mej, men kom inte och bestäm över mitt hus, tycks man mena.

Hur som haver är kontrasten mellan lugnet på den lilla tältplatsen på norrkusten och det puttriga sommarlivet på Reykjaviks gator monumental. Men det finns också "gatuteater" långt bortom glättade silverfärgsfigurer á lá New York och pockande stadshuldror. Jag tänker på demonstrationerna som försiggår utanför regeringsbyggnaden, där desperata familjer som representerar en stor del av befolkningen (över 30 % av befolkningen är bankrutt och betydligt fler befinner sej i den direkta riskzonen på grund av hus och billån i utländska valutor) vräker ut sitt armod på banderoller och i högtalarförstärkta klagovisor. Många har klarat sej genom att regeringen beslutat om uppskov med amorteringarna. Samtidigt kan de styrande inte presentera en hållbar, långsiktig lösning. Här sitter landets redan illa omtyckta politiker på en regelrätt krutdurk.

Samtidigt som det klatschiga turistlivet rullar vidare i Reykjavik.

Á Nordurlandi (på Nordlandet)

Färden går till Nordurlandi. Under resans gång fångar de otaliga nyanserna i grönt och blått ögat. Med frodiga penseldrag har allt det gröna målats på ängarna som klänger kaxigt längs bergskedjorna. I nästa ögonblick står jag stum inför lavafältens grågröna nyanser med stenar draperade i månghundraårig mossa. Allt det övriga går i blått - bergen, sommarhimlen med lågsniffande moln, den väldiga Nordatlanten, porlande vattendrag och insjöar som interpunktioner i spenaten. Och ljuset! På den lilla halvön Furillen på östra Gotland har jag upplevt ett ljus i närheten av detta. Men bara i närheten. Den transparenta ljussättningen är fullkomligt unik. Det känns lätt att andas, ja faktiskt lite enklare att vara människa.

Varenda liten bergknalle och småstrilande bäck markeras med prydliga namnskyltar. Naturen är namndöpt och mer personlig på Island. Och fårflockarna och hästhjordarna, en omistlig förlängning av naturen. Liksom livet och döden.

Saudárkrókur, Hofsós, Siglufjördur, Ólafsfjördur, Dalvík, Húsavík och Akureyri. Jag upplever nya favoritställen, tiden rusar och vid Mývatn, den mytomspunna fågelsjön i nordöst, måste jag dessvärre vända kosan hem mot Reykjavik. Då har jag bland allt annat hunnit besöka det internationella konstnärskollektivet i Skagaströnd och Godafoss, gudarnas vattenfall, sett de makalöst fantasieggande lavaformationerna i Dimmuborgir (inte konstigt att islänningarna tror på väsen), kollat in den maffigaste regnbågen klockan tre på morgonen i Dalvík (bilden) och ett otal gånger druckit mitt termoskaffe med nordatlanten skvalpandes vid fotsulorna. Ett gång med ett gäng glada valar som fikagäster en bit ut i viken!

Några nätter bor jag i splendid isolation på en gammal släktgård. Tio rum att skvalpa runt i. Nedanför mangårdsbyggnaden rinner en av Islands bästa laxälvar. Här kan man annars se både prins Charles, oljeschejker och japanska affärsmän svinga spöet. Nästa natt tampas jag med horder av tyskar, italienare och danskar på en överfull campingplats i Reynihlíd. Vilket drag!

I Blönduósi besöker jag stadens kyrka (går gärna in i tempel längs färdvägen för en stunds kontemplation). I helgedomen befinner sej också två tyskar i stilla bön och kyrkans vaktmästare bakom en pulpet vid koret. På bordet ligger sedvanliga vykort och kyrkoinformation. Bakom vaktis står en radio och skvalar Evert Taubes Sjösalavals. Inte blygt viskande utan med bärig volym och i en valsrytm som böljar och bölar mellan kyrkvalven. Texten är isländsk och varenda islänning i mogen ålder känner den som Vorkvöld í Reykjavik. Vid något tidigare tillfälle då jag försynt påpekat det sympatiska i att Island anammat en av den svenska nationalskaldens mest kända alster, har jag fått indignerade mothugg. Vorkvöld i Reykjavik är alls inget alster från någon svensk nationalskalds penna, utan en äkta isländsk, mycket välkänd inhemsk schlager. En av landets mest kända låtar! Vår melodi! Basta! Vis av tidigare erfarenhet inlåter jag mej inte i diskusion med kyrkans tjänare om valsens ursprung. Mumlar istället något om värst vad den här kyrkan är folklig.

Ute på kyrkbacken skiner solen och två Spóar pickar ivrigt på en av gravarna. Nästa vecka åker jag till Vestfjordarna. Till och med islänningarna tycker att det är som att komma till ett annat land. Allt lär vara annorlunda. Bakom mej slår kyrkporten i Blönduósi igen och innan tyskarna hunnit ut, far en svag fläkt av den taubska valsen över kyrkogården. Plötsligt slår det mej. Taube var själv en hejare på att låna melodier, han kanske knyckte vårvalsen på Island? Vem vet?

Mot Akureyri och norrkusten!

I dag åker jag till norrkusten. Kommer vara borta 3 - 4 dagar. Vädret är som så ofta på Island skiftande, milt uttryckt. Ömsom regn ömsom sol. Ena stunden kraftig blåst, nästa stiltje. Just nu hänger gråa skyar tungt över sydväst. Jag laddar bilen med en del bra musik och lämnar Reykjavik och Bergman Band - mitt musikprojekt. Längtar efter att sträcka ut! En önskan som är lätt att expediera här på ön, avstånden är långa och bensinpriset dessvärre skyhögt. Det kanske ändå blir en resa på 150 svenska mil. Tillhörde jag vandringsfolket i ett tidigare liv? Eller är det bara de många årens flitiga turnerande som fortfarande känns i benen. Det där med avsked och hemkomster ni vet... Bitterljuv musik och äventyret som väntar runt hörnet.

Back to the Nature!

Efter att varit hemma i Sverige en tid är jag tillbaka i Reykjavik för att avsluta mitt år på Island i augusti. Förra veckan gjorde jag en fantastisk resa runt magiska Snaefellsjökeln, den plats där Jules Vernes Resan till jordens medelpunkt utspelas. Och där Halldor Laxness drastiskt dråpliga Själavård vid jökeln äger rum. Med det snötäckta berget på ena sidan och det Oändligt Stora Blå på andra, är området mer än magiskt. Mellan berg och hav ligger den dramatiskt vilda strandremsan med små förmildrande vattenfall forsande längs bergsidorna. Havstranden glittrar guldgul, jag hör sfärisk musik!

I dag är det Islands nationaldag, den lär vara minst lika fosterländsk som i Norge, men nationaldagar och flaggviftande är inte min grej. Även om jag vid det här laget älskar Island, är jag svårt allergisk mot flaggor av alla slag, liksom landgränser och prinsessbröllop. Ett land har rätt till sin särart, språk och kultur, men landgränser är av ondo. Vi befolkar samma klot och är alla världsmedborgare. Varför fira vår inskränkthet?

Istället far jag till Kerlingafjöll, Kärringfjällen, ungefär så långt som jag med min ordinära bil kan ta mej ut i vildmarken, sen gäller terrängjeep och bilkonvojer. Området ligger nästan mitt på ön och så sent som i slutet av 1930-talet var det okänt, väglöst land. Här bodde outlaws, jättar och onda väsen. Tar med mej DAT-bandaren för att spela in naturljuden och den i övrigt totala tystnaden! Med lite tur kanske också någon liten huldra nästlar sej in i ljudbilden.

Under sommaren kommer jag att korsa landet några gånger och samtidigt göra klar VOLCOLAND, den musik jag kreerar och spelar in på Island. Bloggtext och bilder får träda undan till förmån för tongeisrar och grooves från havshorisonter, svartbrända lavafält och vulkanberg.

På REVERBNATION ligger VOLCOLAND på fjärde plats (av 500 band) på Sverigelistan för alternativ musik. Bra eller dåligt? Vet inte. Kolla gärna

www. reverbnation.com/bergmanband

En skön sommar tillönskas alla! Verkligen. Absolut. Definitivt.

Sista rapporten

Gårdagen, långfredagen, tillbringade jag på havet utanför Grindavik, på det Det Outgrundligt Stora Blå. Det gungade och haglade rejält. I över ett halvår har jag varit på resande fot och rapporterat via resebloggen. Nu behövs jag hemma och återvänder därför till Sörmland om någon vecka, ett halvår tidigare än beräknat. Tiden på Island har varit fantastisk och jag kommer tillbaka, det vet jag.

Hecklefjäll

Dra åt Hecklefjäll, sa tidigare generationers svenskar, ett kraftuttryck som betydde Dra åt Helvete! Nu följer jag uppmaningen i dess genuina bemärkelse genom att åka till vulkanen Hekla, det vill säga Hecklefjäll på gammelsvenska. Nu visar det sig dessvärre svårt att komma vulkanen in på livet. Vägarna som leder till Heklas absoluta närhet tarvar kanske helst en bil modell monsterjeep så här års.

Jag får nöja mig med att skåda vulkanen på lite avstånd. Som en hägring ligger den där, mytomspunna Hekla. Väl värd att uppmärksammas i dessa dagar när den lilla fjuttvulkanen i Eyjáfjallajökull får all medial uppbackning. Det svenska kraftuttrycket härrör sig från den tid då Hekla ansågs vara ingången till Helvetet och att vulkanen härbärgerade alla pinade, förtappade själar. Tungt!

Hekla med en höjd av 1491 meter ser idyllisk ut där den ligger omgiven av gnistrande vatten och svarta lavamarker, men skenet bedrar. Det här är en vulkan som fortfarande lever och får regelbundna utbrott, en stratovulkan i motsats till sprickvulkanerna. Den förstnämndas utbrott har ett lugnare förlopp, men resultatet kan förstås ändå bli förödande. Hekla får regelbundna, mindre utbrott var tionde år, snart är det dags igen. Det mest omfattande utbrottet i modern tid inträffade 1947 då en nio kilometer lång matta av rödglödgad lava spreds över omgivningarna.

Andra uppmärksammade vulkanutbrott i vår tid är Helgafjell på Vestmannaeyar på 70-talet då 400 hus begravdes och öns 5000 innevånare med näppe lyckades att fly i den flotta av fiskebåtar som av slump råkade finnas i hamn. Utbrottet kom helt överraskande mitt i natten. Den mest fruktade vulkanen är annars Katla som står i förbindelse med det pågående mindre vulkanutbrottet vid Eyjáfjallajökull. Katla sover lugnt men skulle vid ett mer omfattande utbrott kunna ställa till ofantliga skador, mest på grund av översvämningsrisken när jökelvattnet smälter och svämmar ner över slättlandet.

Men just nu slumrar både Katla och Hekla. I alla fall på ytan. Titta på bilden! Kan du föreställa dig de djävulska naturkrafter som döljs under den vackra, coola ytan? Ett fjäll vars krater för mindre än 100 år sedan ansågs vara själva porten till helvetet.

På väg till Hecklefjäll...

På väg mot vulkanen Hekla, alldeles innan resans mål kommer i fokus, ligger gården Stöng i den vackra dalen Thórsárdalur. År 1104 hade Hekla ett våldsamt utbrott som begravde 20 gårdar i tjock lava och vit vulkanaska. 1939 grävde arkeologer fram delar av gårdarna, fann att Stöng var en sensationellt välbevarad vikingagård, och beslöt att blottlägga gården och göra den till museum.

När jag på jakten efter Hekla, en av Islands mest mytomspunna vulkaner med smärre utbrott vart tionde år, landar på vikingagården Stöng är byggnaderna stängda. Men fantasin snurrar ändå lätt igång när jag knallar runt på gårdstunet. Tryter fantasin kan jag läsa mig till att här bodde bland annat vikingen och storbonden Gaukur Tradilsson under en period. Han omnämns på de berömda runstenarna på Orkneyöarna. På en av stenarna står "Den man som är skickligast på runskrift väster om Oceanen högg dessa runor med en yxa som en gång tillhörde Gaukur Tradilsson i södra delen av landet (Island).

Höga berg och glittrande vattendrag omger gården som Gaukur en gång brukade. Han måste ha varit en mäktig man som fick sitt namn nämnt på grund av en gammal begagnad yxa som någon sjöfarare övertagit, tänker jag när strosar runt gården med dess dekorativa torvtak och de låga byggnaderna som bugar och bockar inför den mäktiga vulkanen Hekla. I morgon berättar jag mer om Hekla och dess traumatiska historia.