Hem

I dag börjar resan hem till Sörmland. Efter nästan 11 månader på Island är det dags. Mina känslor kring hemresan är kluvna. Självklart längtar jag efter de nära och kära. Och står det röda huset med vita knutar kvar där mitt i spenaten? Samtidigt har året på Island varit omtumlande, och jag vågar påstå att jag inte är samma människa som när jag for.

Naturen, människorna, kulturlivet och myterna, allt har jag mer eller mindre tagit till mig. Det isländska klimatet är kreativt, det var länge sen jag tyckte det var så kul, livgivande och spännande med kultur i stort och smått! Naturupplevelserna är omvälvande. Liksom så många andra har jag blivit islandskramare och vet att jag kommer tillbaka.

Den ekonomiska krisen då? En tredjedel av alla isländska hushåll är bankrutt på grund av lån i utländsk valuta och överlever nu på att staten tillfälligt stoppat amorteringarna. Ytterligare en tredjedel av hushållen lever i riskzonen samtidigt som långsiktiga lösningar saknas. En oberoende arbetsgrupp har fastställt orsakerna till krisen i en redig, lättolkad rapport. Ett trettiotal bankchefer, affärsdribblare, finansvikingar, politiker och tjänstemän är direkt ansvariga och dessa ärenden ligger nu hos åklagaren. Egendom på Island, England och USA har konfiskerats. Åklagarmyndigheter i USA utreder skumma isländska affärsattraktioner. Så långt är allt gott och väl. En orolig majoritet som sett brottslingarna, för att inte säga psykopaterna, fortsätta att leva ett behagfullt liv medan "vanligt" folk fått lämna hus och hem, lugnas. Åtminstone tillfälligt.

Men blir det något resultat av storstädningen? Har man lärt sig något? Människans minne är som bekant kort. Under det kommande året fördjupas krisen. Det är då den vanliga islänningen och samhällskonstruktionen kommer att utsättas för de hårdaste törnarna. Kommer man att tåla ökade påfrestningar? Förmodligen. Island är fortfarande ett rikt land.

Som turist ser jag förhållandevis lite av allt detta. Och islänningen är trött att prata om kreppan, krisen. På Reykjaviks gator rullar de stora stadsjeeparna som vanligt, de lyxiga modebutikerna på Laugavegur har sin publik, caféer och nöjesställen fylls om kvällarna och media annonserar om semesterresor till Spanien och Florida. Men armodet lurar under ytan. Det visar statistiken och de accelererande besöken vid hjälporganisationernas utdelning av matpaket. Nu är det inte i första hand utslagna människor på livets skuggsida utan "vanliga" familjer som står utan livets nödtorft. Från ett allmänt välstånd tycks nu samhällsklyftorna djupare än Vestfjordarnas hisnande bergsstup.

Bostadsmarknaden har störtdykt, många av Reykjaviks över 3000 säljobjekt realiseras och hyreshajarna vädrar morgonluft. Islänningarna har av tradition alltid ägt sin bostad, nu ökar hyresrätterna på grund av alla som inte har råd att bo kvar i villor och bostadsrätter. En hyresrättsinnehavare är helt rättslös och kan sparkas från ena dagen till den andra utan något egentligt skäl. Och hyrorna är rejält upptrissade, kanske det enda som kvarstår av det en gång så överhettade och dyra Reykjavik.

Men Island kommer igen. Det är jag fullkomligt övertygad om, även om det tar ett antal år. Under tiden blåser friska havsvindar, vulkaner ruvar, de orörda havsfjordarna skänker vila, väderleken skiftar fem gånger per dag, lavafälten förundrar och nöjeslivet i Reykjavik rullar på. Precis som vanligt.

Själv tar jag mig de 650 kilometrarna till Seydisfjördur med en bil fullpackad med musikinstrument och elektronik, för att ta färjan till Danmark och därefter förpassa mig till Sörmland. En lång turné utan soundcheck!

Det här blir min sista blogg från islandsäventyret, såvida inte båten kapas av sjörövare utanför Färöarna eller bilen får punka i Frederikshavn. Vi syns i den sörmländska spenaten!

Magi och manlig makt

Färden runt Vestfjordarna avrundas i Hólmavik, en liten idyllisk ort med Nordatlanten skvalpande utanför hamninloppet. Mitt i sommaridyllen ligger ett intressant museum för svartkonst, trollkarlar och häxkonster. På Strandir härjade förr fruktade trollkarlar. Islänningar i gemen visste att ta sig i akt för folk från den östra delen av Vestfjordarna.

Strandir och Vestfjordarna är också den region där flest människor avrättats efter att ha dömts för trolldom. Den begränsade tillgången på ved gjorde halshuggning till den vanligaste avrättningsmetoden. Men antalet dödsdömda var förhållandevis begränsat. "Bara" 26 personer avrättades under drygt tvåhundra år, 25 män och 1 kvinna. Detta i motsats till Sverige och övriga Europa där kvinnorna dominerade häxbålen.

Vad skillnaden bottnar i är svårt att spekulera om, men på Island tillföll den dömdes tillgångar den som hade anmält brottet. På så sätt kunde gårdar, djur och betesmarker komma i ny ägo. Kvinnorna som under reformationen förlorade den jämställdhet de hade förvärvat under vikingatiden, var genom egendomslöshet mindre intressanta som offer. På Strandir härjade manliga häxor. Om tolv medborgare gick i god för den dömde inhiberades avrättningen. Det innebar att arketypen för en avrättad häxa oftast var en illa omtyckt man. En trollformel undanstoppad i den misstänktes sko räckte för en fällande dom. Den sista som strök med var en man som påstod sig inte bara stå i förbund med djävulen utan också kunde få denne att uträtta alla nidingsdåd den dömde bad honom om. Här kan man snarast misstänka att ett knallpsykotisk byoriginal fick sätta livet till.

En annan ganska sjuk del av samlingarna är den underlivsstrumpa av hud som finns att beskåda. Ett avtal upprättades som gav den intresserade rätt att efter motpartens frånfälle gräva upp liket, skala av skinnet från midjan och ner, skaffa fram svårtillgängliga attribut som fem droppar blod från en levande korp och ett silvermynt från en fattig änka som "klister" samt därefter fästa skinndräkten på den egna kroppen. Förfaringssättet sades ge makt, pengar och framgång.

Lätt konfunderad lämnar jag Hólmavik och Vestfjordarna. Museisamlingen skaver, berör, ställer frågor. Solen strålar, havet ligger lugnt. En ilning far längs ryggraden, jag vänder bilen och styr kosan mot Reykjavik.

Den gamla verkstan

På den lilla orten Patreksfjödur på Vestfjordarna finns en förtjusande verkstad för reparation av fisketrålare. Nuförtiden råder förstås stordrift och de små enheterna av fiskeflottan för en mer tynande tillvaro (även om Island fortfarande är världsledande inom fiskerinäringen). Verkstan är sen länge nerlagd. Under ortens storhetstid för 60 - 70 år sedan, var här ett liv och ett kiv. Handelsfartyg och fiskebåtar pilade ut och in i hamnen och det stora handelsmagasinet i fokus av bebyggelsen hade bråda tider. Vid denna tid fanns ännu ingen väg till orten, alla transporter gick över vattnet eller på små tåliga islandshästar upp och över de stora, dimmiga, hedarna.

Sen dess har en väg anlagts men Patreksfjördur går ändå kräftgång. Befolkningen har minskat från 1600 till drygt 600. De få initiativen till förnyelse för att fånga upp den växande turismen står ofta tillresta reykjaviksbor för. De startar gästhem och små trendiga kaféer. När turisterna försvunnit och höststormarna står för dörren, drar de hem till huvudstaden med sommarens intäkter. Tror nog att gotlänningarna känner till "stockholmssyndromet" i isländska fårakläder. Till vestfjordingarna vill jag säga: Behåll era egna pengar! De behövs mer än någonsin i en avfolknings- och glesbygd.

I hamnens gamla trålarverkstad och salteri har ändå en ortsbo startat ett mysigt kafé med en unik konsertlokal. Vägg i vägg med den sistnämnda ligger den gamla verkstan. Det ser ut som om jobbarna lämnat stället abrupt för så där 40 år sedan. Bland rostiga svarvar och svetsaggregat har någon, likt ett förskolebarn, hoppat ur brallorna och sjumilastövlarna, stämplat ut och förvunnit genom verkstadsdörren. Kvar står alla vackert rostpatinerade maskiner, lagerhyllor fyllda med spännande burkar, talg, rep och gamla fuktskadade kartonger med okänt innehåll. Dessvärre är det stora hål i taket som håller på att rasa in. Kommunen äger lokalen som arrenderas av caféägaren. Något måste göras. Mycket snart. Miljön är helt unik och minner om Patrekfjördurs storhetstid och hur en liten ort i väglöst land lyckades leverera framtidstro och visioner. Sen kom nya mer komplicerade tider.

Pilgrimsvandring

Tre isländska systrar gör en pilgrimsresa till födelseorten Patreksfjördur på Vestfjordarna. Där träffades deras föräldrar. Där levde de fyra barnen sina första år för att i sinom tid flytta till Reykjavik och så småningom, som självständiga individer, bosätta sej i Norge, Sverige, USA och Tyskland. Nu går syskonfärden till det lilla samhället på 640 innevånare, förr regionens handels och fiskecentrum, numera en sömnig ort som i likhet med många andra kämpar för överlevnad. Jag hänger med på pilgrimsfärden.

Ursprunget och släktförhållanden är kanske extra viktiga på Island, släktforskningens förlovade land, nära 80 % av befolkningen kan härleda sitt ursprung till The Very Beginning. Detta med hjälp av en osedvanligt restriktiv invandrarpolitik samt en utvecklad ö-mentalitet. Man håller på Sitt. Ett förhållningssätt på gott och på ont.

Bilfärden till Vestfjordarna, den mest obefolkade och okända delen av Island näst efter tundran på höglandet, förkortas genom bilfärjan Baldur från Stykkishólmur. En behaglig färd på ett nära nog spegelblankt Nordatlanten. Båten befolkas av italienska cyklister, husvagnsstinna tyskar, några danska familjer och en obegripligt svårt berusad islänning. Syskontrion och undertecknad oräknade. Efter ett kort stopp vid ön Flatey (välkänd inte minst från filmen Bröllopet) landar flytetyget vid den lilla hamnen i Brjánslaekur. Bilarna på däck spolas rutinmässigt innan ankomst på grund av salta vågstänk (obefintliga vid dagens stiltje). Eftersom jag lämnat ett fönster öppet, dränks bilens innanmäte. Kapten är förtvivlad, men... Shit happens. Och erbjuder en av rederiets redan dyngsura handdukar som avskedsgåva.

Vestfjordarna och dess befolkning är annorlunda, säger islänningarna. På vilket sätt har jag hittills inte blivit klok på. Kanske är det trolldomen som en gång hade sitt säte här som fortfarande spökar bland de än i dag vidskepliga islänningarna? Hur som helst: Landskapet är annorlunda med dess bergsplatåer och jag åker längs undersköna havsvikar utan ett spår av mänskligt liv. Några trollkarlar ser jag inte till.

På väg till slutmålet passar jag på att besöka Látrabjarg, Europas nordvästligaste utpost, Grönland oräknad. Här finns Europas största fågelkoloni på över 400 arter, bl a den poserande lundefågeln, häckandes längs de hisnande stupen. Det gäller att se upp för de många hålen längs bergskammens stigar. Här snubblade en tysk turist rakt över stupet tidigare i juli och pinfärska varningsskyltar har nu kommit på plats. Smått sensationellt eftersom islänningarna tycks lida av staket och skyltfobi, gäller välbesökta stup i naturen såväl som alpina grusvägar på hög nivå.

Plötsligt tänker jag: Om islänningarna är dumma nog att gå med i EU (65 % säger nej just nu), och någon av dessa obegripligt klåfingriga EU-direktiv ålägger landet skyddsräcken och varningsskyltar, går den redan konkursdrabbade och extremt kuperade nationen definitivt omkull!

Naturlig konst

I Reykjavik finns sex museer för bildkonst och skulptur, ett mindre fotomuseum plus ett otal gallerister där Kling & Bang står för det radikala och Reykjaviks Konstgalleri för intressant vardagskonst. Lägg därtill återkommande konstfestivaler, gränsöverskridande konceptkonst och mer tillfälliga utställningar i t ex Thjódmenningahúsid (hela vintern har visats en fantastisk filmexposé med isländsk film), framstår Reykjavik som en klart godkänd kulturstad. Än så länge oftast utan entréavgifter, vilket gör att jag har kunnat återkomma till favoriterna gång på gång. Dessutom inbjuder Listaháskóli Islands, Högskolan för konst, där bildkonst, musik och scenkonst samsas under samma tak, till spännande gränsöverskridanden. Nordens Hus, Alvar Aaltos stolta skapelse, spelar också en roll som kulturcentrum, på Island är den nordiska tanken inte stendöd. Kulturduschen har skvättat och skvalat mest hela tiden under mina snart 11 månader på ön.

Ändå bjuder naturen på de mest genuina bild & ljudupplevelserna, naturlig konst (erfarenheter som förstås också kan vara både radikala och modernistiska men aldrig urbana)! Bilderna är hämtade från en utflykt häromveckan. På de mest oväntade ställen står jag plötsligt stum inför fantasifulla upplevelser i bushen.

Handelsman Flink

Förra veckan berättade jag om Evert Taubes Sjösalavals som på Island är känd som Vorkvöld i Reykjavik, en sång som alla islänningar i mogen ålder älskar. Låten har förföljt mej under min vistelse på ön. När jag landade med bilfärjan i Seydisfjordur för närmare 11 månader sen, skvalade taubevalsen i färjelägets högtalare. Den första musik jag hörde på isländsk mark. Strange! Förra veckan lät vaktmästaren i Blönduósi kyrka helt ogenerat taubevalsen med dess välkända, isländska text klinga ut i templet som ljudtapet och mysfaktor. Mellan dessa musikaliska intermezzon har Sjösalavår hörts till och från i de mest skilda sammanhang. Och islänningarna vägrar att acceptera valsen som något annat än sin egen.

I förra veckans blogg från Nordurlandi vädrade jag misstanken att Taube som gärna lånade melodier från både Argentina, Norge och Medelhavet, kanske hittat sin vårvals på Island? Men teorin är Bullshit. Den isländska varianten är av betydligt yngre datum (1960-tal) än Taubes original från 1942.

På bilden syns handelsman Flink, en i raden av Taubes många älskade figurer. Jag träffade honom i den livs levande diversehandeln i den lilla charmiga staden Saudárkrókur på Norrkusten. En helt fantastisk butik med stövlar, husgeråd och matvaror prydligt uppradade på en minimal yta. Det här är Real Stuff inget turistjippo eller reservatgrej. Det är som att förflyttas 70 år tillbaka i tiden. Och precis som i den inhemska varianten av Sjösalavals talar handelsman Flink bara isländska!

Svalka i hettan

Det är inte bara hemma som det råder högtryck. Temperaturen i Reykjavik har den senaste veckan varit extremt hög. Medeltemperaturen på Island har höjts flera grader de senaste 40 åren. Med värmen kommer nya växter och djur. Landet har hittills varit befriat från myggor, getingar, fästingar och mördarsniglar. Nu har den sistnämnda etablerat sej på Island. När kommer bromsarna och myggorna? Samtidigt som jöklarna smälter och havsnivån stiger, vilket kan medföra att delar av den bördiga strandmarken ligger under vatten om 50 år.

I den lilla charmiga staden Sáudárkrókur på Norrkusten, hittade jag den här svalkande men tragiska isbjörnen. Han kom gående över isen från Grönland vintern 2009 och skrämde skiten ur innevånarna. När björnen vandrat, simmat och plurrat på Nordatlantens isflak så länge är den rejält hungrig och mycket farlig. Att bli uppstoppad och betittad av oss turister och infödingar på stadens lilla museum är förstås ett föga ärorikt slut på ett fritt liv på vita vidder. Hur trist det än är med uppstoppade djur, måste jag medge att björnen skänker en viss svalka i sommarhettan.