Färden går till Nordurlandi. Under resans gång fångar de otaliga nyanserna i grönt och blått ögat. Med frodiga penseldrag har allt det gröna målats på ängarna som klänger kaxigt längs bergskedjorna. I nästa ögonblick står jag stum inför lavafältens grågröna nyanser med stenar draperade i månghundraårig mossa. Allt det övriga går i blått - bergen, sommarhimlen med lågsniffande moln, den väldiga Nordatlanten, porlande vattendrag och insjöar som interpunktioner i spenaten. Och ljuset! På den lilla halvön Furillen på östra Gotland har jag upplevt ett ljus i närheten av detta. Men bara i närheten. Den transparenta ljussättningen är fullkomligt unik. Det känns lätt att andas, ja faktiskt lite enklare att vara människa.
Varenda liten bergknalle och småstrilande bäck markeras med prydliga namnskyltar. Naturen är namndöpt och mer personlig på Island. Och fårflockarna och hästhjordarna, en omistlig förlängning av naturen. Liksom livet och döden.
Saudárkrókur, Hofsós, Siglufjördur, Ólafsfjördur, Dalvík, Húsavík och Akureyri. Jag upplever nya favoritställen, tiden rusar och vid Mývatn, den mytomspunna fågelsjön i nordöst, måste jag dessvärre vända kosan hem mot Reykjavik. Då har jag bland allt annat hunnit besöka det internationella konstnärskollektivet i Skagaströnd och Godafoss, gudarnas vattenfall, sett de makalöst fantasieggande lavaformationerna i Dimmuborgir (inte konstigt att islänningarna tror på väsen), kollat in den maffigaste regnbågen klockan tre på morgonen i Dalvík (bilden) och ett otal gånger druckit mitt termoskaffe med nordatlanten skvalpandes vid fotsulorna. Ett gång med ett gäng glada valar som fikagäster en bit ut i viken!
Några nätter bor jag i splendid isolation på en gammal släktgård. Tio rum att skvalpa runt i. Nedanför mangårdsbyggnaden rinner en av Islands bästa laxälvar. Här kan man annars se både prins Charles, oljeschejker och japanska affärsmän svinga spöet. Nästa natt tampas jag med horder av tyskar, italienare och danskar på en överfull campingplats i Reynihlíd. Vilket drag!
I Blönduósi besöker jag stadens kyrka (går gärna in i tempel längs färdvägen för en stunds kontemplation). I helgedomen befinner sej också två tyskar i stilla bön och kyrkans vaktmästare bakom en pulpet vid koret. På bordet ligger sedvanliga vykort och kyrkoinformation. Bakom vaktis står en radio och skvalar Evert Taubes Sjösalavals. Inte blygt viskande utan med bärig volym och i en valsrytm som böljar och bölar mellan kyrkvalven. Texten är isländsk och varenda islänning i mogen ålder känner den som Vorkvöld í Reykjavik. Vid något tidigare tillfälle då jag försynt påpekat det sympatiska i att Island anammat en av den svenska nationalskaldens mest kända alster, har jag fått indignerade mothugg. Vorkvöld i Reykjavik är alls inget alster från någon svensk nationalskalds penna, utan en äkta isländsk, mycket välkänd inhemsk schlager. En av landets mest kända låtar! Vår melodi! Basta! Vis av tidigare erfarenhet inlåter jag mej inte i diskusion med kyrkans tjänare om valsens ursprung. Mumlar istället något om värst vad den här kyrkan är folklig.
Ute på kyrkbacken skiner solen och två Spóar pickar ivrigt på en av gravarna. Nästa vecka åker jag till Vestfjordarna. Till och med islänningarna tycker att det är som att komma till ett annat land. Allt lär vara annorlunda. Bakom mej slår kyrkporten i Blönduósi igen och innan tyskarna hunnit ut, far en svag fläkt av den taubska valsen över kyrkogården. Plötsligt slår det mej. Taube var själv en hejare på att låna melodier, han kanske knyckte vårvalsen på Island? Vem vet?
Varenda liten bergknalle och småstrilande bäck markeras med prydliga namnskyltar. Naturen är namndöpt och mer personlig på Island. Och fårflockarna och hästhjordarna, en omistlig förlängning av naturen. Liksom livet och döden.
Saudárkrókur, Hofsós, Siglufjördur, Ólafsfjördur, Dalvík, Húsavík och Akureyri. Jag upplever nya favoritställen, tiden rusar och vid Mývatn, den mytomspunna fågelsjön i nordöst, måste jag dessvärre vända kosan hem mot Reykjavik. Då har jag bland allt annat hunnit besöka det internationella konstnärskollektivet i Skagaströnd och Godafoss, gudarnas vattenfall, sett de makalöst fantasieggande lavaformationerna i Dimmuborgir (inte konstigt att islänningarna tror på väsen), kollat in den maffigaste regnbågen klockan tre på morgonen i Dalvík (bilden) och ett otal gånger druckit mitt termoskaffe med nordatlanten skvalpandes vid fotsulorna. Ett gång med ett gäng glada valar som fikagäster en bit ut i viken!
Några nätter bor jag i splendid isolation på en gammal släktgård. Tio rum att skvalpa runt i. Nedanför mangårdsbyggnaden rinner en av Islands bästa laxälvar. Här kan man annars se både prins Charles, oljeschejker och japanska affärsmän svinga spöet. Nästa natt tampas jag med horder av tyskar, italienare och danskar på en överfull campingplats i Reynihlíd. Vilket drag!
I Blönduósi besöker jag stadens kyrka (går gärna in i tempel längs färdvägen för en stunds kontemplation). I helgedomen befinner sej också två tyskar i stilla bön och kyrkans vaktmästare bakom en pulpet vid koret. På bordet ligger sedvanliga vykort och kyrkoinformation. Bakom vaktis står en radio och skvalar Evert Taubes Sjösalavals. Inte blygt viskande utan med bärig volym och i en valsrytm som böljar och bölar mellan kyrkvalven. Texten är isländsk och varenda islänning i mogen ålder känner den som Vorkvöld í Reykjavik. Vid något tidigare tillfälle då jag försynt påpekat det sympatiska i att Island anammat en av den svenska nationalskaldens mest kända alster, har jag fått indignerade mothugg. Vorkvöld i Reykjavik är alls inget alster från någon svensk nationalskalds penna, utan en äkta isländsk, mycket välkänd inhemsk schlager. En av landets mest kända låtar! Vår melodi! Basta! Vis av tidigare erfarenhet inlåter jag mej inte i diskusion med kyrkans tjänare om valsens ursprung. Mumlar istället något om värst vad den här kyrkan är folklig.
Ute på kyrkbacken skiner solen och två Spóar pickar ivrigt på en av gravarna. Nästa vecka åker jag till Vestfjordarna. Till och med islänningarna tycker att det är som att komma till ett annat land. Allt lär vara annorlunda. Bakom mej slår kyrkporten i Blönduósi igen och innan tyskarna hunnit ut, far en svag fläkt av den taubska valsen över kyrkogården. Plötsligt slår det mej. Taube var själv en hejare på att låna melodier, han kanske knyckte vårvalsen på Island? Vem vet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar