Efter fem dagar i bushen känns det lite småtrevligt att bli urban igen. Kontrasterna mellan resan till norrkusten, dess småbyar, pyttestäder, milsvida ödemarker och den puttriga ¨storstan¨ Reykjavik är avgrundsdjup. Huvudstaden är liten, beträffande invånarantalet, men vad kultur och nöjesutbud beträffar imponerande. Lilla New York kallas den ibland och visst ligger det något i smeknamnet.
Innan jag satte min fot på Island hörde jag en gång i Vasaparken i Stockholm två arkitektstudenter utnämna Reykjavik till världens fulaste stad. Är väl inte beredd att hålla med (tycker att bland annat Kramfors och Flen är betydligt fulare), men kan förstå snacket. På Island härskar individualismen. Det gäller även stadsplaneringen. Banne den tjänsteman som till äventyrs skulle ha synpunkter på färgsättningen av hustak och staket. Eller tillbyggnader. Om myndigheterna inför mer rigida byggnadsbestämmelser gör islänningarna förmodligen revolution! Banker och finansvikingar kan robba mej, men kom inte och bestäm över mitt hus, tycks man mena.
Hur som haver är kontrasten mellan lugnet på den lilla tältplatsen på norrkusten och det puttriga sommarlivet på Reykjaviks gator monumental. Men det finns också "gatuteater" långt bortom glättade silverfärgsfigurer á lá New York och pockande stadshuldror. Jag tänker på demonstrationerna som försiggår utanför regeringsbyggnaden, där desperata familjer som representerar en stor del av befolkningen (över 30 % av befolkningen är bankrutt och betydligt fler befinner sej i den direkta riskzonen på grund av hus och billån i utländska valutor) vräker ut sitt armod på banderoller och i högtalarförstärkta klagovisor. Många har klarat sej genom att regeringen beslutat om uppskov med amorteringarna. Samtidigt kan de styrande inte presentera en hållbar, långsiktig lösning. Här sitter landets redan illa omtyckta politiker på en regelrätt krutdurk.
Samtidigt som det klatschiga turistlivet rullar vidare i Reykjavik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar